En efter en betas de tunga & ångestfyllda punkterna av, och samtidigt som det lättar lite i bröstet för varje punkt jag stryker så kommer också paniken krypande. Nu har jag inte många människor kvar i mitt liv, och jag är livrädd för att bli ensam – samtidigt som jag inte vill utsätta andra för mina problem. Ofta känner jag att jag skulle må bäst av att jag skulle isolera mig tillsammans med Wilton & djuren i en liten stuga långt ute i skogen utan kontakt med omvärlden, men samtidigt så älskar jag ju mina syskon & mina vänner, så dom vill jag ju inte va utan.
Det är tungt just nu, extremt tungt, men jag vågar ändå tro på att det blir bättre. Nångång.
Klart det kommer och bli bättre? kämpa på bara!❤
Johanna – ❤