Livet rullar på trots att det mestadels känns som en lång & jobbig uppförsbacke. Guldstunderna finns, men de omsluts av ett tjockt mörker som ibland känns oöverkomligt och ändlöst. Jag försöker dock ta vara på guldstunderna så gott jag kan och hoppas på att de sakta men säkert blir fler & fler.
Jag har kommit fram till att det är onödigt att försöka förklara för en frisk person hur jag mår. Lönlöst. För man kan inte förstå det, inte ens lite, om man inte suttit i samma sits själv. Samtidigt, även fast man suttit i den sitsen, så kan det va svårt att förstå ändå. För alla upplever depression olika och utmattningen tar sig olika uttryck för alla. Dessutom har vi allihopa olika bagage som vi släpar med oss sen tidigare.
Det som ger mig ljus om dagarna är min lilla familj. Trots att Wilton ibland gör mig galen med sin trots och allt annat som denhär småbarnstiden medför, så vill jag bara va hemma med honom förevigt och hålla honom hårt hårt. Jag har haft extrem ångest inför dagisstarten, men på måndag är det dags, och nu då vi väl fått svart på vitt att han ska börja så känns det faktiskt helt okej. Det kommer säkert bli superroligt för honom, och jag får några timmar välbehövlig egentid per vecka.
Hoppas du har ett bra stöd runt dig. Vänner, nära och kära och någon att prata med. Kram!❤
Patricia – ❤❤