Jag är så fruktansvärt rädd för att nåt ska hända, jag tänker varje dag på att ”dethär kan va sista dan jag får va hos Wilton” och varje gång jag t.ex. åker iväg till butiken ensam så kramar jag honom hårt och berättar hur mycket jag älskar honom innan jag åker iväg. Det finns ingen garanti för att jag ens kommer hem, vadsomhelst kan hända.
Då jag far iväg nånstans och har med Wilton i bilen så slår hjärtat ett extra slag för varje bil vi möter. Jag tänker hela tiden på att nåt djur kan springa upp på vägen framför oss och jag måste ha koll på Wilton konstant om han somnar. Jag pratar med honom hela tiden och stannar bilen för att kolla att han är okej om han inte svarar. Katastroftänket lämnar mig aldrig.
Ofta blir ångesten överväldigande då jag tänker på att det kan hända nåt med Wilton, och jag blir sådär jobbigt överbeskyddande och tjatig. ”Akta”, ”gör inte sådär”, ”var försiktig nu” osv.
Varje gång jag höjer rösten så blir jag extremt ångerfull efteråt. Även fast jag vet att det var berättigat, för jag går inte runt och höjer rösten eller ropar i onödan (hatar då folk ropar åt precis allt, hatar hatar), men jag tänker bara att ”dethär får inte va det sista Wilton minns av mig”.
Jag har dagligen döden i tankarna och jag är rent ut sagt livrädd. Det är nog pga allt jag gått genom som jag inte tar nåt för givet, och det är nog för att jag varit så nära döden som jag är så rädd för den.
Och även fast det är bra att inte ta nåt för givet så är det otroligt jobbigt att ständigt va inställd på det värsta.
Nån som känner igen sig? ❤️
Jag kan känna igen din ångest och förstår också att man kan ”falla” ner i den. Själv har jag lärt mig att inte ta ut katastrofer på förhand, livet blir sällan som man tänkt sig ändå. Tänk om både du och din son lever tills ni är minst 100… vad onödigt det var att du gick och var rädd hela tiden! Vad som helst kan naturligtvis hända men hur stor är sannolikheten att det går tokigt just nu?
Jag har börjat tänka som så. När jag dör och om det är i morgon. Ändrar min oro på det? Visst jag kör bil förnuftigt. Tar inga risker osv… Men min oro….om jag dör nästa stund så förstör allt för mycket oro bara det jag har kvar. Så tänker jag. Tog en stund att lära sig se livet på det sättet. Kan inte garantera att jag aldrig är rädd mer. Men just nu är jag det inte. Jag kan trots allt bara leva den stund jag har just nu. ? Lite kort och förenklat skrivet.
Känner igen mig en aning. Har inte känslan lika stark som din, men är medveten om hur snabbt något kan ändra. Känslan kom efter jag blev sjuk i borrelian, under några av anfallen inte på några sek som kändes länge visste om livet kommer fortsätta eller inte eller sluta med att jag fallit ihop, slutat se och känna, och det tar slut där. Försökt arbeta bort tankarna med att alltid nu kan vara sista gången, kan inte vara i nuet om jag hela tiden går och tänker så ?. Har det ofta i huvdet nog men försöker tänka positivt, vilket inte alltid är det lättaste..
Jag ber att du skulle få känna frid. Döden är inget farligt, det har jag pratat mycket med mina barn. När barnens kusin dog grät jag förstås öppet för barnen, men förklarade att det var saknad jag kände. Kusinen har det iaf bra nu och behöver inte lida mer.