Saragunmarie – Singelmorsa med Adhd.

Drygt en månad efter förlossningen är det väl nog på tiden att jag tar itu med förlossningsberättelsen..? Jag har fortfarande inte fått hem förlossningsjournalen, men jag kör på ändå. Jag tror att jag nog kommer ihåg det mesta. Jag delar upp den i flera delar så att den inte ska bli så tungläst. Det var alltså ett planerat kejsarsnitt som jag gick genom.

Okej, here we go.. 

Tisdagen den 31 mars vaknade vi runt kl. 5 efter några ynka timmars sömn. Nu var den där dagen äntligen här – dagen då vi skulle få träffa den där vildingen som legat och bökat runt så länge i min mage.

Vi hade fixat allt kvällen innan, så det var bara för mig att ta en snabb dusch, mata katterna och kolla så att allt var nerpackat och i ordning. Nån frukost var det inte på tal om, jag fastade sen kvällen innan. Strax efter kl. 6 var vi färdiga, och det var med skräckblandad förtjusning vi satte oss i bilen och åkte iväg de 40 kilometrarna till Kokkola.

Strax före kl. 7 kom vi in till förlossningen och fick träffa den underbara barnmorskan Pauliina som skulle va med under snittet. Vi blev visade runt på avdelningen och fick veta att vi hade turen att få det enda familjerum som fanns tillgängligt. Jag blev väldigt lättad eftersom det betydde att Roy skulle få va närvarande dygnet runt.

Vi fick byta om till sjukhuskläder på rummet, och vid det laget var jag så otroligt nervös att jag fick springa på toa en hel rad gånger innan det blev dags att gå iväg till operationssalen. Då var klockan 8.

(Min största skräck strax innan var att jag skulle skita på mig under operationen då halva kroppen skulle va utom min kontroll. Alla andra rädslor jag tidigare haft bleknade i jämförelse. Pauliina lugnade dock mig med att jag inte skulle va den första som sket ner sig isåfall, så då kändes det direkt lite bättre. Haha, jag skrattar nog gott åt mig själv nu i efterhand..)

Roy fick vänta utanför operationssalen med barnmorskan medan jag gick in med ett helt team (bl.a. den erfarne förlossningsläkaren Leena och en karl jag inte kommer ihåg namnet på som var ett stort stöd för mig innan Roy fick komma in) för att få urinkateter och ryggmärgsbedövning. Jag hade bett dom att sätta in katetern efter att jag fått bedövningen, men dom frågade om jag ändå kan tänka mig att låta dom prova sätta in den före trots allt. Det är tydligen säkrare så, eftersom man då kan säga till om det känns konstigt på nåt vis så att dom måste ta ut den och prova på nytt. Så jag lät dom prova, och det gjorde inte alls ont! Jag var förberedd på det värsta, men jag hade verkligen ingen orsak till att va så rädd.

Sen var det dags för ryggmärgsbedövningen, och det var då det riktigt jobbiga började.

Fortsättning följer…