”Du ska veta att det här bara är början. Vänta ett par år så ska du få se på trots!”
Jo tack, bra med lite uppmuntran ibland. Jag vet att den ”riktiga” trotsen kommer runt 3 års ålder för de flesta, men jag får nog tycka att det är tillräckligt jobbigt redan nu ändå.
För jo, vår lilla 11-månaders bebis beter sig som en tuffing i värsta tonåren just nu. Och det är INTE roligt. Även fast jag vet att det här är som en fis i rymden mot vad som kan komma om några år, så är det sjukt tungt då man är mitt uppe i det och dessutom inte får sova speciellt bra om nätterna.
Han ropar, slår, spottar, biter, drar mig i håret.. Och så har han börjat slå skeden ur handen då jag matar honom, samtidigt som han skriker eftersom jag tydligen är för långsam med matningen.. Oj giv mig styrka! Sen kan det vända på en sekund så blir han hur gosig som helst, så hinner man glömma att han just nästan rivit ut ögonen på en, och så vänder det igen och så är tonåringen tillbaka.
S U C K.
T.ex. idag har han skrikit & gnällt från morgon till kväll och testat mig hela hela tiden. Jag blir så frustrerad att jag håller på slita håret av mig!! Jag försöker intala mig själv att den här fasen snart är över..
Jag är verkligen helt utmattad just nu, och ibland känns det som att jag är på väg att tuppa av..
Jag kan inte bestämma mig för om jag behöver 7 veckors semester, en häst eller 3 kg choklad.
Jo, man får försöka tänka positivt, det MÅSTE ju bli bättre så småningom! Och vissa dagar går ju allt jättebra, så det är inte lika jobbigt hela tiden som tur är. Vad skönt att trotsen lugnat ner sig lite för er del! För oss är det mest bråk med maten just nu skulle jag säga, det är väl som rådgivningstanten sa att de börjar ha sina preferenser vid den här åldern och det börjar komma fram tydligare nu. Känns ju lite tröstlöst när man stått där lagat mat till sitt barn och så duger det inte… :/ Men men, man kan ju inte gilla allt ens när man är liten.
Jag blir också arg när folk kommer med sitt ”vänta bara” just när man istället skulle behöva lite uppmuntran. Som om det skulle få en att må bättre! Kan inte folk bara försöka stötta varandra istället, vara glad för ens skull när något går bra och trösta och stödja när man är nere och det är jobbigt?
Svärmor ställer nog upp som barnvakt bara hon har möjlighet, men hon brukar inte vilja ha dem över natten när de är så här små. Är verkligen tacksam för att hon ställer upp, men vissa gånger känns det lite som om hon tycker att man inte har tillräckligt bra orsak att ha barnvakt, eller hur man nu ska säga. Som t ex när vi ville gå på bio för ett par månader sen. Hon ställde nog upp, men fick ändå känslan att hon tyckte det var lite onödigt. Tror inte hon riktigt förstår det där att man faktiskt kan ha behov av att komma iväg och göra något på tumanhand någon gång, ”för så var det ju inte när hennes barn var små”. :/ Det har ju dessutom inte hänt mer än typ 3 ggr hittills att vi faktiskt kunnat vara iväg på tumanhand sen Felicia föddes, så det är ju inte som om vi vill iväg och roa oss var och varannan helg heller! Nu på lördag ska vi faktiskt gå på revy tillsammans med ett gäng andra, så då blir det en liten välbehövlig paus från bebisvardagen. Riktigt roligt att komma hem och kika in på en sovande dotter (förhoppningsvis!) i sin säng sen, när man fått vara borta några timmar och fått sakna henne! 🙂 Fast rena lyxen vore det att få sova en heeel natt ostörd, sen ta sovmorgon och få stiga upp när man vill…
Milla – Jo här har vi också riktigt bra dagar emellanåt, och så plötsligt är den hemska trotsen tillbaka. Att nån säger ”vänta bara..” då man gråter av utmattning är fruktansvärt elakt!
Det där med egentid som förälder är ju så otroligt viktigt. Ingen orkar va en bra förälder om man aldrig slipper ifrån lite och får andas. Redan en sväng ensam till butiken gör så mycket tycker jag. Och om man sen får möjlighet att gå på tumis på t.ex. bio nu & då så är det ju super! Hoppas matstrejken går över för er snart. Kram!
Vet du, jag nästan grät av lättnad när jag läste ditt inlägg. Kändes SÅ SKÖNT att läsa att någon annan känner så, för EXAKT så där har vi det också! Det var precis som att se sina egna tankar och känslor i ord. Tänkte genast att ÄNTLIGEN har jag hittat någon som FÖRSTÅR! Någon som känner precis som jag och också tycker att det är jobbigt, tungt och besvärligt. Alla andra med barn i den här åldern (är bl a med i en mammagrupp på FB) verkar tycka att det är en helt fantastisk ålder och allt är SÅÅÅ underbart, medan jag själv känner mig helt slut och tycker det är skitjobbigt. Det ska krånglas med ALLT: hon vill inte äta eller dricka mjölk, maten ska sprutas ut så den far vida omkring, det ska sparkas och ålas och inte liggas still när man ska putsa, smörja, byta blöjor eller klä på, hon ska inte lugna ner sig när hon ska sova, hon har börjat vakna ca 1-2½ timme tidigare på morgonen än hon gjorde för bara någras veckor sen, det ska sparkas, klösas, knipas, rivas i håret och glasögonen, hon ska riva och slita i allt hon inte får som t ex sladdar, det är jättesvårt att t ex laga mat eller plocka disk när hon hela tiden hittar på hyss och man borde ha ögon i nacken varje sekund. Osv osv osv. Visst är det frustrerande när man känner så och folk bara tycker att ”vänta bara…” – det är ju inte DET man vill höra när man tycker det är jobbigt och verkligen skulle behöva höra ens ett litet uppmuntrande och tröstande ord! Som när Felicia hade en period då hon åt jättedåligt att bara sprutade ut maten nästan varje gång hon skulle äta och jag frågade om råd i FB-gruppen, klart det bvar någon som kopm med den där klassiska kommentaren att ”vänta bara tills hon blir så och så gammal… då blir det etter värre”! Jo, tack för den du! Jag VET att det kommer att bli värre, det heter ju att små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer, men kunde inte folk bara stötta en istället?!? Jag hoppas också på att den här fasen snart går över, jag vill ha tillbaka min goa snälla tjej som skrattade och var glad! Är så trött på att gå runt och vara trött hela tiden, med tålamodet på noll. 7 veckors semester, det låter faktiskt som rena drömmen just nu! Har sagt åt min man att nu vore det SÅ skönt att ha någon som kunde passa henne över natten, eller en hel helg, så vi fick göra något på tumanhand och vila upp oss från slitet som småbarnsföräldrar ens för en liten stund. Skulle göra underverk just nu! Älskar ju den där busungen över allt och vill för allt i världen inte vara utan henne, men just nu skulle jag verkligen behöva en liten paus, få lite distans, för att sedan komma tillbaka med nya krafter, ny energi, nytt tålamod. Men det lutar nog åt att jag får nöja mig med 3 kg choklad istället…
Milla – Oj jag lider såå med dig, och jag förstår precis. 🙁 Det är verkligen skitjobbigt då man är mitt uppe i det, men vi får ju trösta oss med att det nog blir bättre snart. Hos oss har trotsen lugnat ner sig lite nu, och jag NJUTER av varje minut det är lite lugnare.
Det där med att folk inte kan peppa en då man gråter av utmattning, utan istället drar till med ”vänta bara..” gör mig sååå arg! Undrar vad dom själva skulle ha tyckt om dom skulle ha fått höra samma sak då dom var mitt uppe i samma sak. Eller så har dom aldrig upplevt riktig trots, men då kan man iallafall ÄNDÅ försöka hjälpa på nåt vis. Det är inte sådär himla jobbigt att ge nån en kram eller säga ett par välvalda ord. Suck! Finns det ingen i er närhet som kan passa lilltjejen några timmar eller en natt? Hoppas det vänder för er snart. <3 Kram!
Det låter faktiskt riktigt tungt! Var är din sambo? Kan inte han någon gång ta över så du slipper bort själv några timmar per vecka? Redan det skulle säkert ge dig mer ork med lillen! All styrka till dig. Kämpekram
Malin – Ibland slipper jag nog iväg ensam, t.ex. till fysioterapeuten eller psykologen. Då hinner jag sakna Wilton och har lite nya krafter då jag kommer hem igen. Tack! <3