saragunmarie

Saragunmarie

Annons

Om det här med midsommar & alkohol

img_3768-_54bb629ce087c30d64493696

Filmkväll då jag var gravid. Vinet drack Roy och den blåa drycken (nån sorts lemonad) smuttade jag på. 

 

Jag får ofta ta emot fula blickar, suckar och alla världens förklaringar & ”ursäkter” då jag säger att jag inte vill att Wilton ska sitta i famnen med nån som just hällt i sig en öl.

Eller då jag helt kallt vägrar låta Roy sova i samma säng som oss då han druckit lite mer (det händer dock väldigt sällan, men har varit aktuellt några gånger sen Wilton kom). De gångerna är soffan det enda alternativet, och om han inte skulle acceptera det så går jag & Wilton och lägger oss på soffan istället.

Men de fula blickarna. Åh vad jag hatar dom! Folk liksom himlar med ögonen och rent ut hånar mig då jag säger ”nej, jag vill inte att du tar upp Wilton i famnen då du luktar öl/sprit”. Folk kan inte fatta varför jag måste va så fruktansvärt töntig och inte tillåta det.

 

För det första så tycker jag inte att det är okej att dricka bland barn. Jag kan sträcka mig så långt att jag kan sitta kvar om sällskapet dricker EN öl eller ETT vinglas. Men om jag märker att det kommer bli nån fyllekväll så tar jag fort upp Wilton och går därifrån. Då kan dom dricka bäst dom vill utan oss.

Jag är uppvuxen med nyktra föräldrar. Jag har aldrig sett dom dricka en droppe alkohol, och det har gett mig en sund syn på alkoholen. Då jag var ung & odödlig så drack jag, absolut, men dom senaste åren kan jag räkna på en hand hur många gånger jag ens tagit en klunk av nåt. Det är över ett år sen jag drack alkohol senast, det har hänt EN gång sen Wilton kom att jag druckit nåt, och då var det EN klunk av ett vin som Roy ville att jag skulle smaka på. Och då sov Wilton.

 

Nu är det ju återigen den här tiden på året då alkoholen tas fram mer & mer. På midsommar ska det helst grillas, supas & badas så mycket man bara orkar och hinner, och jag tycker att det tåls att ta upp den här diskussionen igen.

 

img_3774-_54bb62be9606ee3bcf391e93

 

Kalla mig töntig, säg att jag överreagerar eller whatever. Jag står fast vid min åsikt och det spelar absolut ingen roll vad nån säger så kommer jag aldrig tycka att det är okej att föräldrar (eller vuxna överlag) dricker alkohol då de har hand om barn eller har barn runtomkring sig.

Barn vill inte se sina föräldrar ändra personlighet vartefter glaset fylls på. Inte heller vill dom känna att mamma luktar öl varje fredagkväll eller höra pappa spy inne på toan för att han återigen drack för mycket.

Om man vill festa till det så tycker jag att man ska fixa barnvakt åt ungarna och dra ut på stan och ha roligt där istället. Och så får barnen komma hem till nyktra & glada föräldrar nästa dag igen. Barnen har inget behov av att veta att mamma har druckit lite för mycket vin eller oroa sig för att pappa inte kommer orka släpa sig upp ur soffan resten av helgen.

Eller så tar man helt enkelt ett litet glas vin eller en öl till fredagsfilmen då barnen gått och lagt sig.

 

Det här är regler som jag håller fast i hårt för egen del, och sen är det ju fritt fram för alla andra att göra som dom vill. Men himla inte med ögonen åt mig bara för att jag vill skydda mitt barn och går ifrån er då ni dricker. Tack!

 

Vad är er åsikt kring detta? Berätta gärna! 

Kommentera (6)

Kommentera

  1. Hemlig

    Håller helt med dig! Själv har jag inte druckit en droppe alkohol på över 4 år och kommer nog inte göra det heller i framtiden, eftersom jag är gravid nu kommer jag ju iår slippa frågorna om ja vill ha en öl ti maten -nej, men en cider då -nej men ett glas vin då? Som att det är konstigaste sak att inte dricka ”en” till maten… Det stör mig jag tycker det kunde vara tvärtom. Jag skulle heller aldrig vara på något ställe där nån är full med min son, det har hänt en gång (förra midsommar) då vi for från vår villa till en annan (där de också fanns massa med barn, t.o.m babys) så vi hade nog inte kunnat föreställa oss att folk vuxna 40+ skulle vara så pass fulla som de var, obehagligt, vi for kvikt tillbaka till villan vi kom från. Jag har också en mamma som aldrig druckit en droppe så jag sitt det jag har ärligt talat trott hela min barndom och ungdom att hon var nykterist! Däremot en pappa som druckit alldeles för mycket (har dock aldrig bott med honom).

  2. 4 barns mamma

    Jag är av den åsikten att ena förälderna måste vara nykter och närvarande för barnen i alla situationer. Om det händer nåt måste det finnas en nykter vuxen som kan reagera snabbt om olyckan är framme! Om båda föräldrarna är onyktra och hamnar att till exempel beställa taxi för att ta sig till akuten med ett skadat eller sjukt barn, så kontaktar hälsovården dessutom socialen! Så i princip kan man tolka det så att lagen kräver att barnen alltid har en nykter vuxen i sin närhet!
    Jag har festat i min ungdom så det räcker och har nu inte druckit på flera år. Har inget behov av det då jag inte ens tycker alkohol smakar gott. Tycker att all öl och vin är blä :). När det är till exempel bröllop eller nån annan stor fest tycker jag det är okej att dricka och då tar jag också cider, bål eller likör, men då är inte barnen med.

  3. Lina | Linas värld

    Jag tycker att det är ganska onödigt att dricka tillsammans med barnen, men jag känner att jag nästan inte ar möjlighet att välja bort att vara bland fulla människor med barnen om jag inte vill spendera alla högtider ensam. Så även om jag förstår din ståndpunkt, tycker jag att barn ändå inte behöver skyddas från allt och att barn inte dör av att se eller uppleva fulla människor. Men det är en balansgång det där, för samtidigt är det ju skadligt och otryggt om föräldrarna dricker till exempel. jag skrev mer på min egen blogg om du vill gå in och läsa :)

  4. Anonym

    Håller helt med dig. Jag och min man sku aldrig dricka framför barnen. Och jag blir så trött för att jag måste typ be om ursäkt för att jag har den åsikten.. trevlig nykter midsommar!

  5. Skrållan

    Är helt av samma åsikt!
    Har haft en hlvetes tung uppväxt och det mesta är pga alkoholen.
    Har också det som regel att Isabelle ska aldrig någonsin behöva vara i närheten av någon som dricker, för jag vill inte hon ska bli lika förstörd som jag har blivit. Det har hållit i sig enda sedan jag var liten och än idag är jag så arg och besviken och förstörd.
    Får ångest varje gång jag smakar lite när hon sover och till och med när hon är borta så bäst för barnet om man låter bli.
    Löjlig är du inte, då är nog jag det också. :)

Se fler...
Annons

Dop & konfirmation

sommaar,

 

Helgen som gick var väldigt intensiv. För det första så jobbade Roy nattskifte hela helgen, så dygnsrytmen blev lite rubbad för oss allihopa, men vi hann med en hel del ändå.

På lördag blev Roys kusin döpt, och vi fick äran att bli faddrar. Så nu är jag fadder åt två små tjejer – Nicoline & Jenna. ❤ Och på söndag blev Roys lillasyster konfirmerad, så då firade vi henne.

 

Den här veckan händer det flera spännande saker som jag ska berätta mer om sen! Jag kan ge er två ledtrådar: bröllop & kvadratmetrar. (Nej, vi ska inte gifta oss. (Jag vill nog aldrig gifta mig förresten, tror jag. Man vet ju dock aldrig vad som händer i framtiden. Det känns nog dock väääldigt långt bort just nu.)) Gissa gärna!

Kommentera (1)

Kommentera

Se fler...
Annons

Ett hemskt illamående

Dom senaste tre veckorna har jag mått illa från & till, ibland så kraftigt att jag suttit i sängen halva nätterna och inte ens klarat av att lägga mig ner.

I samband med illamåendet har magen blivit stenhård och känts precis som då jag hade sammandragningar då jag var gravid med Wilton. Även magkramper har förekommit.

Till slut var jag säker på att jag är gravid, och fastän testerna visade negativt så kunde jag inte lita på att de stämde. Jag hann nog tänka både en & två gånger att jag inte orkar med ännu en graviditet med sådär hemskt illamående, och nu då jag har en liten vilding att ta hand om dessutom.

Jag lämnade blodprov & urinprov till hvc, så då fick jag bekräftat att jag inte är gravid. Dom tyckte dock att jag skulle boka in en läkartid eftersom jag mått så pass dåligt.

 

Jag fick en läkartid samma dag, och efter mycket kläm på magen och långa funderingar så kom vi fram till att jag troligtvis har IBS (läs mer här om ni inte vet vad det är).

Troligtvis har jag haft sjukdomen länge (jag har ju alltid haft massa problem med magen) men då jag började dricka Aloe Vera i september 2015 så försvann de värsta symptomen. Dock så har jag de senaste veckorna fuskat lite med Aloe Veran, och då resulterade det i att symptomen bröt ut igen. Därav illamåendet och kramperna. Så nu ska jag se till att aldrig fuska igen, för det är inte värt det!

 

Så en till sjukdom alltså.. Nåja, så länge jag vet hur jag ska tampas med den så är det lugnt. Nu ska jag se till att alltid ha hem några dunkar extra av Aloe Vera-gelen så att den aldrig hinner ta slut. ❤

 

AV

Kommentera (2)

Kommentera

Se fler...
Annons

Matvägran, tretimmars nattningar & kläng på mamma

Japp, en sån period är vi inne i nu.

Jag har tidigare ofta sagt att det är så skönt att han äter allt och aldrig krånglar med maten, för jag visste att han antagligen, förr eller senare, skulle börja matvägra. Jag kör dock på den principen att ALDRIG tvinga i honom mat. Istället försöker jag få honom att tänka på nåt annat och då kan några skedar i misstag åka ner. Men visst är det otroligt påfrestande och till slut ger jag honom vad som helst bara han äter NÅT. Så igår åt han ett torrt knäckebröd, några majskrokar och några flaskor mjölk. Sen till kvällen åt han en tallrik köttsoppa (tack & lov!), men det är mycket mycket mindre än normalt.

Vanligtvis äter han minst 5 ordentliga måltider per dag + minst lika många flaskor mjölk, men nu har det bara blivit nåt smått här & där. Nå, det är ju tur att han har lite extra hull, och jag är säker på att den här fasen snart är över. ❤

 

Wilton Mumin

 

Och så nattandet. Oj suck vad det kan va jobbigt vissa kvällar. Förr somnade han nästan alltid runt 20 och det krävdes inte mycket mer än några pussar, ”mamma älskar dig” och några sånger. Nu är det en utdragen procedur på tre(!) timmar vissa kvällar. Otroligt påfrestande, men jag ligger alltid tyst bredvid och stressar inte upp mig, för isåfall skulle han aldrig komma till ro. Nån extra sång blir det om han bara ligger och stirrar, men mestadels ligger jag tyst. Ibland har han hunnit somna innan han rycker till och lägger handen på mitt ansikte så att han ska känna att jag ligger kvar. ❤

 

..Och så har vi klängapan. Jag är glad så länge han tydligt visar att han vill va med mig, men ibland blir det ändå lite tungt då jag inte kan ta ett steg ifrån honom utan att han börjar gallskrika. Han tar i från tårna och skriker så högt att grannarna som promenerar förbi tror att det är nåt värre på gång. Men det är bara en liten buse som vill sitta som ett plåster på mamma. ❤ Jag kommer garanterat sakna detta om några år då han börjar tycka att jag är pinsam och aldrig vill sitta i famnen längre. Man glömmer det jobbiga så fort, och jag är så himla tacksam så länge han är frisk!

Kommentera (6)

Kommentera

  1. saragunmarie
    saragunmarie

    Milla – Ja, på nåt konstigt vis så orkar jag ta tillvara på stunderna ändå även då det är som jobbigast, för jag vet att jag kommer sakna den här tiden sen. Jag får panik då jag tänker på att han hela tiden blir äldre. 😮😔❤

  2. Milla

    Så skönt att höra att man inte är ensam om det, på något sätt känns det lättare att härda ut när man vet det och inte behöver tro att ens barn är enda dom gör si eller så.
    Ja, det blir bättre så småningom, och fast det kan kännas nog så tungt när man är mitt i det kommer man säkert att se tillbaka på tiden när de var så här små med saknad, för innan man vet ordet av är de stora… Då kanske man t o m kommer att kunna skratta åt det när de frågar om hur det var när de var små! 😉 Så japp, denna fas ska vi nog klara att ta oss igenom! ❤

  3. saragunmarie
    saragunmarie

    Milla – Oj oj, det mesta du skriver låter såå bekant. Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta alltså.. 😀 Dock får vi ju trösta oss med att det nog blir bättre. Det är bara en fas, vi klarar det! <3

  4. Milla

    Känner igen mig i allt det där, så jag vet hur påfrestande det är! Flera månader av krångel med maten då jag nästan ville slita mitt hår. Vissa gånger kunde hon äta typ 2-3 skedar och sen var det totalstopp, resten skulle antingen sprutas eller spottas ut eller svepas bort så vi hade mat över halva köket. Försökte tänka att allt hon fick i sig i alla fall var bra, om det då bara var en gurk- eller fruktbit, några majsbågar, lite knäckebröd eller fruktpure’. Morgongröten var det hon oftast åt bäst men vissa gånger åt hon inte ens den. Ibland mjölkvägrade hon också när det var som allra värst. Kunde ju inte låta bli att bli avis då alla andras barn åt bra och åt allt de fick. För vad är mer påfrestande för en mamma än att ens barn inte äter, ett barn som behöver mat för att växa? Nu har hon som tur är ätit mycket bättre en tid, men fortfarande äter hon nog mindre än de flesta skulle jag tro. Det jag dock märkt är att hon tycker mat är mycket intressantare nu sen hon fick börja äta allt och det inte längre finns några begränsningar, så hon t ex kan få sin egen bebisvariant att den mat vi äter eller om det är något som passar, får smaka av vår mat.
    Nattningarna ja… Vissa kvällar vägrar hon lugna ner sig och sova hur man än försöker. Allt ska kastas i golvet, snuttekaninen, tutten… Och så blir det gråtkalas när hon är utan dem. Och när hon får dem igen så åker de i golvet på nytt. Osv osv osv. Försöker man lugna ner henne i famnen eller genom att ligga ner med henne i vår säng ska det rivas, klösas, slås och fäktas med armarna. Ibland ska hon inte alls vara i famnen, men lägger man henne i sängen yr hon på som värsta vilddjuret. Eller så kan hon vara jättetrött och somna i famnen men så fort man lägger ner henne i sängen blir hon hur pigg som helst och kan yra på hur länge som helst. Det brukar kunna hjälpa att gå ut ur rummet så hon får lugna ner sig, men vissa gånger hjälper det inte utan hon far på i sängen i all evighet innan hon till sist lugnar ner sig. Eller så en ny variant igår kväll, fick inte hå någonstans för då ställde hon sig och tokgrät. Inget var bra. Nästan så man börjar fasa för nattningarna…
    De senaste dagarna har hon också börjat gallskrika så fort jag går utom synhåll, ibland t o m när jag gått en meter ifrån henne! Hon som alltid haft så bra ro att leka på egen hand om jag t ex gått till ett annat rum för att hämta något. När hon sätter igång och gallskriker så där får jag vara rädd att grannarna ska tro man missköter henne eller något… Tur man inte bor i höghus eller radhus! Och så testar hon verkligen gränserna genom att gång på gång på gång göra det man sagt att hon inte får, t ex klänga på ugnsluckan när ugnen är på, sliter i sladdar osv. Oftast just när jag har händerna fulla och lagar mat eller något annat.
    Ja, allt har väl sin tid och det kan ju inte alltid vara en dans på rosor. Om några år lär man väl kunna skratta åt eländet, men det är nog så jobbigt när man är mitt uppe i det!

Se fler...
Annons

Till nyblivna föräldrar – släpp på pressen!

mamabebbo

 

Att bli föräldrar för första gången kan va otroligt skrämmande och tungt. Allt är så nytt och man är extremt mottaglig för allt. Folk utnyttjar det och ger pikar och ”goda råd” som man, som nybliven förälder, nog ofta skulle må bättre utan.

 

Så nu är min önskan till alla nyblivna förstagångs-föräldrar: Gör som det känns bäst för er och släpp på pressen!

Det spelar ingen roll om ni ammar eller ger ersättning – så länge både mamma & baby mår bra.
Det spelar ingen roll om ni vänjer babyn med napp eller inte, om ni använder våtservetter eller tvättar babyn i rumpan vid varje blöjbyte, om ni har en vagn från 80-talet eller en splitterny – så länge babyn är nöjd.
Det spelar ingen roll om huset är ostädat, så länge babyn får kärlek.
Det spelar ingen roll om ni ger hemkokt mat eller burkmat, så länge babyn är mätt & glad.

 

Det enda som i slutändan spelar nån roll är att babyn får kärlek, så strunta i alla pikar (jag vet att det inte är lätt dock) och gör som det känns bäst för er! Alla barn (och föräldrar) är olika, så bara för att grannens unge vägrar äta burkmat så betyder det inte att ni inte kan ge det åt ert barn. ❤

Kommentera (5)

Kommentera

  1. Milla

    Häftigt Evelina! ☺ Ja, man kan bara man vill och har lite envishet i sig! Vi har nu i sommar varit och vandrat på vandringsled 2 ggr med vår 1-åring, visserligen bara några timmars vandring åt gången men ändå. Det har gått bara bra och hon har tyckt det varit jätteroligt att vara ute i skogen. Det är bara på slutet det blivit lite gnäll båda gångerna när hon börjat bli trött och hungrig (sist tyckte hon det var alldeles för roligt för att äta då vi pausade… 😀) men över lag har det gått över förväntan. Vi kommer definitivt att vandra mer i sommar och höst och också under vår kommande semesterresa bara vädret tillåter! 😄

  2. saragunmarie
    saragunmarie

    Evelina – Men åh vad tuff du är då!! ❤ Wow, vilken grej alltså, vandra & tälta med en ettåring! 😍 Det skulle INTE jag våga mig på kan jag säga! 😅 Grymt! Roligt att det gick så bra! 👍

  3. Evelina

    Så sant allt du skriver!:) så lätt att bli påverkad av allas kommentarer men en ska göra som en själv tror på!:)

    Själv har jag en ettåring hemma och har fjällvandrat och tältat för första gången med henne. Nervöst ich allt men det gick så bra!! Gjort en liten lista på tips och trix i hur en klarar det på, enligt min mening, bästa vis:) Ett riktigt mysigt äventyr en sommar som denna, allt går bara en vill!:) se http://www.skorpionsolar.blogg.se

  4. Milla

    Det där skriver jag absolut under! Det kan vara otroligt svårt att gå din egen väg när alla kommer med sina råd och kommentarer och mer eller mindre vill bestämma åt en hur man ska göra, men man borde bara stå på sig och göra som det känns bäst för en själv och sin baby. Bara för att ”alla andra” gjort si eller så eller haft det ena eller det andra så måste man inte göra på samma sätt eller ha samma saker som de.

Se fler...
stats