Jag har hela livet varit med om oförklarliga saker, men som jag då i stunden försökt hitta nån naturlig förklaring till och försökt vifta bort och förtränga. Det var inte förrän det tydligt började spöka hos oss då vi bodde i Kovjoki som jag insåg riktigt på riktigt att vi har med andar att göra (här, här, här och här kan ni läsa om det).
Om ni läste inläggen som jag länkade till så märker ni att jag var livrädd. För ett tag sen märkte jag att vi inte är ensamma här i Sandkojan heller, men till skillnad från då så är jag inte alls rädd längre. Jag är mer påläst nu och har en helt ny syn på andevärlden.
Lillstugan i Kovjoki.
Jag tror att spöken/andar finns överallt, men att de flesta människor inte är mottagliga och alltså inte kan se eller känna av dom. Dom visar sig på olika sätt åt oss som är mottagliga, men dom är inte farliga på nåt vis.
Då jag var liten, och ända fram till för ungefär ett år sen, var jag livrädd för allt övernaturligt. Nåt av det värsta jag visste var att sova ensam eller va ensam hemma då det var mörkt. Jag var livrädd. Skulle jag ha sett ett spöke då så skulle jag antagligen ha dött av ren skräck.
Det har som sagt hänt en del oförklarliga saker redan för många år sen, men det är inte förrän nu som jag inser att det faktiskt var andar det var frågan om redan då. I stunden var jag livrädd men försökte desperat intala mig själv att det inte finns några spöken och att det finns en naturlig förklaring till allt.
Det är så skönt att äntligen ha insett att andevärlden inte är nåt att va rädd för. En del andar har ”fastnat” och måste få hjälp över, men de allra flesta finns här frivilligt för att vaka över sina nära & kära. Det är vad jag tror, och sen kan man ju diskutera det i all evighet utan att komma nånvart.
Jag har faffa som följer med mig, och han visar sig på olika vis. Jag har dock inte sett skepnaden av honom än, men han visar sin närvaro på andra vis. Han vet att jag saknar honom och han vill visa att han fortfarande finns här. Han var en stor trygghet för mig då jag var liten, så jag känner mig trygg då han gör sig påmind.
Då vi bodde i Kovjoki så var det faffas faster Mia som fanns kvar hos oss, men hon mådde inte bra av att va kvar, så vi skickade över henne till andra sidan med hjälp av ett medium.
Jag vet inte vem det är som visat sig för mig alla gånger tidigare, men jag har mina aningar.
Visste ni att andar kan trixa med electricitet? Det är ofta så dom tar kontakt. Om t.ex. en spisplatta vrids på av sig själv, om diskmaskinen kommer igång fast luckan är öppen eller om en lampa som inte ens är ikopplad tänds, så kan man va säker på att det är en släkting som vill säga hej. Jag brukar säga ”hej faffa” högt så att han vet att jag ”ser” honom.
Om en fågel eller fjäril plötsligt kommer och sätter sig i din hand så kan du också va rätt säker på att det är nån som du mist och saknar som kommer tillbaka i annan skepnad för att säga hej. ❤
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta, men istället kan jag svara på frågor i ett nytt inlägg. Så om ni undrar nåt ang. det jag varit med om eller vill berätta om era egna upplevelser så får ni gärna slänga in en kommentar.
Jag är också både fascinerad och livrädd för det övernaturliga. Tycker det är jätteintressant att se på TV-program om hus där det spökar och sånt, samtidigt som jag kan vara livrädd för att sitta uppe sent och titta på sånt ensam. Har varit med om några mindre saker som inte gått att förklara när jag var yngre, bl a en gång när jag var ensam hemma så var det precis som om någon skulle ha ryckt i ytterdörren, t o m hunden som alltid skällde när någon kom reagerade på det, men det var ingen där när jag gick och kollade. Och en gång på natten hörde jag någon sucka i rummet bakom min rygg, trots att ingen annan var där och inget av djuren var i mitt rum heller. Vågade inte vända mig om och se efter… Och så en sak som faktiskt hände för bara några år sen, när min katt (som bodde kvar hos min mamma i mitt barndomshem) som blev nästan 18 år hade dött. Hon brukade ofta hoppa upp på diskbänken för att få dricka färskt vatten, och både jag och mamma hörde henne hoppa upp där vid olika tillfällen sen hon dött. Vi hade faktiskt en hallampa som tändes av sig själv hela tiden för några år sen, så vi började nästan tro att det spökade… Det var en sån där lampa med rörelsesensor som tänds automatiskt och den började komma på av sig själv fast ingen var där och ingen av hundarna heller, så där lagom spooky när det hände mitt på natten och vi visste att hundarna inte var där..
Det slutade sen när vi bytte ut lampan och sensorn, så högst antagligen var det väl lampan som fått fel och reagerade på luftströmmar eller något, men vem vet?
Vad tryggt att veta att du har din faffa som finns där och vakar över dig! Intressant också att ni fick veta att det var din faffas faster som fanns kvar i huset ni bodde i förut och spökade för er! Har du någon aning om vem det är som finns med er i Sandkojan? På vilka sätt har du/ni märkt av närvaron? Och vet ni om det är något som de som bott där tidigare också känt av, eller har det kommit först sen ni flyttade dit? Blir jättenyfiken, så berätta gärna mer! Berätta också gärna hur det gick till när ni fick hjälp att skicka över Mia till andra sidan! Har ju bara sett sånt på film och i TV så det skulle vara jätteintressant att höra hur sånt görs på riktigt!
Dehär e så faschinerande!! Min moffa dog på min födelsedag i fjol å ja minns att ja satt å grät, nå då for strömmen för en sekund å kom tillbaka, sen nån timme aenare när ja såg en bild på honom så börja ja gråta igen å då for strömmen igen för en sekund å kom tillbaka. Då kunde ja inget annat än skratta genom tårarna o säga ”tack moffa, nu vet ja att du har de bra!”. Han var väldigt musikalisk av sig och en gång då min syster satt o spela piano så ploppade en video upp på hennes laptop var han spelade dragspel!! Helt plötsligt från ingenstans av sig själv!