Saragunmarie

Annons

Har Wilton och katterna reagerat på spöken?

”Har Wilton reagerat på spöken? Det sägs och många tror att småbarn och djur kan känna/se spöken men för barnen växer det bort med åldern, eftersom föräldrar ofta övertalar dem att det inte finns något där. När mina barn var unga så kunde de sitta på natten i sängen och ”prata” eller skratta åt något uppe i taket. Barn är mer öppna för andevärlden än vuxna och eftersom du har barn skulle det vara intressant att veta ifall även barnen/djuren reagerar på det övernaturliga.” 

 

Intressant fråga. Jag satt faktiskt och diskuterade just det här med en bekant över Facebook igår. Hon är hypersensitiv och känner väldigt lätt av andar och dylikt, och hon sa att hon känner att vi har andar hos oss. Hon frågade om jag märkt nåt på Wilton & katterna, och jo, det har jag.

Först trodde jag att jag inbillade mig, men nu och då händer det att Wilton fäster blicken på nåt som inte jag ser, och ler. Det är alltså inte en drömmande blick, utan verkligen sådär som att han ser på nån. Han verkar inte skrämd alls, utan sådär som att han ser nån som han känner igen och tycker om. Flera gånger har det hänt då jag suttit i köket och hållit honom i famnen. Då har han plötsligt sträckt sig lite och kollat över min axel och liksom uppåt mot ansiktshöjd bakom mig och hållit kvar blicken på nåt och sett glad ut. Jag kollar bakåt och ser inget, men han håller kvar blicken.

Jag har inte märkt att våra katter betett sig nå annorlunda, och det är skönt eftersom jag skulle bli fruktansvärt rädd om dom skulle visa nåt tecken på att dom är skrämda av nåt. Alecia har dock alltid ”sett smågubbar” som vi brukar säga – alltså att hon ser nåt och jagar nåt som ingen annan ser, men hon verkar inte rädd och hon har alltid hållit på sådär, oavsett var vi bott, så jag tror inte att det är spöken hon ser.

 

mammaWilton

Om Wilton en dag börjar prata om att han ser nåt eller om jag märker att han pratar med nån som vi inte ser, så kommer jag absolut inte försöka intala honom att han inbillar sig. Nej, sålänge han inte mår dåligt av det eller blir rädd så ser jag inga problem i det faktiskt. Jag tror att allt det här med spöken & andar blir mycket mer skrämmande om man börjar neka och tysta ner det eftersom det ju då framstår som nåt farligt. Sen är det en helt annan sak om har faktiskt skulle va rädd för nåt, då vet jag inte hur jag skulle hantera det på bästa vis. Men jag hoppas att jag aldrig behöver deala med det.

 

Vad har ni för tankar kring det här med att lära barnen att det inte finns spöken? 

Kommentarer
saragunmarie

Kommentera

  1. Ahå

    Usch, vad obehagligt :(

    har själv varit med om massa konstiga saker, där jag tidigare bott..inte känt av något på flera år, men här kommer några incidenter..

    Var och målade fönster vid uf-lokalen i byn där jag bor, på andra våningen. Jag väntade på en vän och sa till henne att dörren var låst så hon skulle ringa när hon kom.. Mitt i allt kommer fotsteg i trappan och dörrhandtaget rör på sig, dörren öppnas och ingen är där! Jag ringer henne och hon är på butiken. Satt på en stol och stirra rakt ut sen när hon kom dit..trodde jag var galen 😀

    sen blev det höst, i samma hus.. Vi hade haft knattedisco och när discot var över och allt var bortstädat satte vi oss ner och drack en öl och spelade kort som avslutning.. Jag hade min hund med, som då ännu var valp.. Och när vi satt i serveringen skramlade det till i köket, som när en plastflaska faller från en bänk.. Fanns inget i köket eller någonstans som hade ramlat ner..och hunden låg och sov på golvet under bordet..

    Vi bodde på vinden hunden och jag, tillsammans med en katt.. En dag var katten borta, han hade sin favoritplats i en garderob i sovrummet, en dag hittade syrran och jag honom i våningen under, instängd i ett förråd? Kan inte förstå hur han kommit dit genom 4 låsta dörrar?

    Telefonen kunde ringa frenetiskt..utan att det gick att svara, mitt i nätterna.. Alltid med en dold nummer, men svar-knappen kom aldrig fram..

    Sen flyttade jag till min mormor och morfars hus..tillsammans med min dåvarande sambo.. Det var en fin vinterdag, i huset small det i knutarna sådär som det brukar göra när det blir kallare.. Denhär dagen vaknade jag när det small som vara den, som när nån smäller fast ytterdörren allt vad man orkar.. Hunden om nu var vuxen stirrade in i ett hörn och viftade på svansen och tittade på något..som jag inte såg. Sen följde hon något med blicken som gick in i köket och försvann ut.. Strax efter ringer min mamma och säger att morfar dog nyss..

    Några kvällar senare låg jag i sängen, med hunden i fotänden och vi tittade på film.. Mitt i allt rusar hunden upp och står precis ovanför mig och morrar och stirrar upp bakom mig på väggen.. Helt hysterisk var hon, visade tänderna och var obehagligt aggressiv, satte mig upp och flyttade undan och var faktiskt rädd för henne. Det är ändå en schäfer så hon är inte direkt liten.. Ropade på min sabo och sa att han måste komma och ta bort henne..jag skrek att hunden är ju galen, vi måste ju avliva henne, (vi hade även en femåring hemma varannan vecka..) Hon brydde sig inte i någon av oss, satte fram handen åt henne lite försiktigt men fortfarande var hon helt fokuserad på väggen bakom.. Mitt i allt gjorde hon ett utfall och jagade något genom huset och till ytterdörren.. Efter det har hon aldrig visat ett tecken på nåt sådant?!

    Vad långt det blev 😀

  2. Sofia

    Vår numera femåring såg änglar och en och annan ande (vad vi vet om i alla fall) då hon var yngre. Senast jag minns att hon nämnde något om det var i treårsåldern. Vi bara lyssnade och bad henne berätta mer.

    Idag pratar vi om spöken på ett annat sätt än sk ”andar”. Hon är ju så präglad av omvärlden i vad ett spöke är. Alltså något halvgenomskinligt vitt lakanliknande väsen. Dessa spöken säger vi att ”om de finns behöver hon inte vara rädd. Och vi vet att vi i alla fall inte har några hemma”. Däremot pratar jag och hon öppet om änglar (pappan är skeptisk men han låter oss köra på). Hon säger att hon inte minns att hon sett dom, men berättar att hon ”känner eller hör dem i huvudet”. Om det är andar eller änglar vet jag inte, eller fantasi.

    Oavsett gör vi det hela väldigt odramatiskt och pratar om det som om vi skulle prata om vad som hänt på förskolan under dagen. Om hon skulle märka att vi blir oroliga för hennes skull, så skulle hon a) kanske bli rädd, eller b) förtränga det så hon blir av med förnimmelsen. Ofta hänger ju de båda ihop. Är du rädd så ser du sällan saker.

    Som barn var jag själv liiiivrädd för andevärlden. Det pratades öppet om det i min familj och bland mina föräldrars vänner. Men för mig var det så skrämmande så jag hade år av oro för att råka se något.

    Som vuxen har jag fått lära mig att jag slapp se och märka något på grund av min rädsla. (En gång såg jag, det var fruktansvärt). Nu är jag inte längre rädd, jo ibland, och då förnimmar jag mycket mer.

    Så det är en svår balansgång ändå. Att prata så barnen hör om att det finns spöken eller andar i huset är nog inte föredra tror jag. Men att vara lyhörd på barnens upplevelser och låta dem berätta utan att vifta bort det kan nog vara klokt.

  3. saragunmarie
    saragunmarie

    Bambi – Precis så tror jag också! Att så länge de inte är rädda för vad de kanske ser, så är det onödigt att säga att andar/spöken inte finns. Om man istället berättar t.ex. att ”gammelmommo bor i himlen, men ibland kommer hon och hälsar på för att se att vi har det bra” så blir det inte lika skrämmande. :)

  4. Bambi

    Alltså… Det där med att lära barnen om att det inte finns spöken kan ju slå fel med tanke på att vi inte vet vad som finns därute. Man kan tro på andar så som du, jag och många andra verkar göra. Vi kan dock aldrig bevisa till 100% om de finns eller inte. Om man då lär ett barn att spöken inte finns och så inträffar det saker för det barnet – då kommer en starkare rädsla att födas för det okända. Starkare än den borde vara.

    Eller ja det jag skriver är inte fakta som jag fick det att låta som utan det är vad jag tror :) Det är sjukt intressant att du skriver om allt detta dock :)

  5. Lina

    Jo jag är kristen och tror på spöken eller andar säger jag. Det står även om det i bibeln att det finns både onda och goda andar men att man inte ska öppna sig eller försöka kontskta dem. Sen är det också ett faktum att i det hus som välsignas och där man har en levande tro på Jesus så finns inga andar, för de flyr hans namn. Så tror jag :)

  6. Simppi

    Själv tror jag inte det finns ”snälla” spöken. Man säger det åt barn och åt sig själv för att det skall kännas tryggare. Spöken och andar är personer som gått bort med en vilsen själ eller annars bara hamnat i ett mellanstadie. Det kan enkelt förklarars med att det ofta spökar på ställen där något negativt och dåligt hänt nån gång för länge sen. Orsaken till att barnen ler till spöken beror inte för att de känner igen personen utan för att barn inte ännu vet om ondska och monster osv. Inte är det ju som att barn börjar gråta när du visar upp en bild på ett monster utan det kommer senare när barnet börjar uppfatta att omgivningen ger en känsla av rädsla till samma bild som barnet kanske uppfattar som roligt. Barn är öppna för allt tills vuxna/livet styr dem till en viss bild om världen.

  7. Milla

    Har inte funderat desto mer på det där ännu, bara flyktigt tänkt tanken att frågan om det finns spöken kan komma upp sen då Felicia blir äldre. Rent instinktivt skulle väl svaret vara att nej, det finns inga spöken – men tänker jag efter så skulle det nog inte kännas helt rätt att svara så eftersom jag ju ändå tror att spöken faktiskt finns. Så varför ljuga för ett barn? Visst, barnet kanske känner sig tryggare och mindre rädd om om man säger att det inte finns några spöken, men man får väl försöka förklara att det finns snälla spöken och att de inte är farliga – vad vet jag… Nu på sista tiden har det inte hänt vad jag kan påminna mig, men då hon var mindre så hände det ibland att hon kunde se upp på något och le, eller bara se intresserad ut, precis som om hon såg något som jag inte kunde se, typ då jag satt med henne i famnen i sovrummet och försökte få henne att sova. Nog tänkte man ju tanken då att vad är det hon ser egentligen, är det något/någon där som jag inte ser?

  8. camilla

    Jag var en av dem som kommenterade ang. Spökena då när du frågade. Som barn blev jag lärd att det finns spöken. Oftast är de gamla släktingar som skyddar de yngsta i släkten så därför ser barnen de oftare. Min pappa berättade iaf så åt oss om vi var rädda. Mamma försökte alltid säga att det inte finns spöken men gav snabbt upp då hon märkte att det inte bet på oss :)

Annons
stats