Innan jag flyttade hit till Vimedbarn så hade jag mellan 500-1200 unika läsare per dag. Nu har ännu inte alla gamla trogna läsare hittat hit, men statistiken ökar nog för varje dag här på nya bloggen.
Statistiken varierar ju mycket beroende på vad jag bloggar om. Om folk ser via Facebook att jag bloggat om nåt speciellt så syns det på statistiken direkt. De dagar det inte dyker upp nåt riktigt spännande blogginlägg så besöks ju inte bloggen lika flitigt heller. Därför varierar läsar-antalet så pass mycket.
Sidvisningar på bloggen brukar ligga på 1000-2500 per dag. Det betyder att i medeltal kommer mina läsare in ungefär två gånger dagligen.
Jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag bloggar BARA för min egen skull. Isåfall skulle jag ju istället skriva en privat dagbok som ingen annan får läsa. Jag bloggar både för er och för mig. Bloggandet började som ett tidsfördriv, men blev sakta men säkert en plats för mig att få ut mina funderingar och dela med mig av bl.a. min sjukdomshistoria. Det har hjälpt mig mycket att kunna prata öppet om min sjukdom, både för att kunna hjälpa andra och för att få utlopp själv. Det känns alltid lättare då jag fått skriva av mig.
Nu under graviditeten är jag evigt tacksam över att jag varit så flitig med att blogga. Alla bilder, vecko-statusar och funderingar kommer att va såå roligt att kolla genom sen i efterhand.
Jag har aldrig ångrat att jag började blogga. Visst har det funnits perioder, t.ex. då mycket taskiga kommentarer ramlat in, som gjort att jag tappat lusten för en stund, men sen har jag alltid varit tillbaka ännu starkare. Ni bloggläsare har hjälpt mig så mycket, speciellt nu under graviditeten genom att svara på sånt jag funderat över, så jag skulle inte kunna tänka mig att sluta blogga. Jag skulle sakna er för mycket.
