One by one

En efter en betas de tunga & ångestfyllda punkterna av, och samtidigt som det lättar lite i bröstet för varje punkt jag stryker så kommer också paniken krypande. Nu har jag inte många människor kvar i mitt liv, och jag är livrädd för att bli ensam – samtidigt som jag inte vill utsätta andra för mina problem. Ofta känner jag att jag skulle må bäst av att jag skulle isolera mig tillsammans med Wilton & djuren i en liten stuga långt ute i skogen utan kontakt med omvärlden, men samtidigt så älskar jag ju mina syskon & mina vänner, så dom vill jag ju inte va utan.

Det är tungt just nu, extremt tungt, men jag vågar ändå tro på att det blir bättre. Nångång.