Japp, en sån period är vi inne i nu.
Jag har tidigare ofta sagt att det är så skönt att han äter allt och aldrig krånglar med maten, för jag visste att han antagligen, förr eller senare, skulle börja matvägra. Jag kör dock på den principen att ALDRIG tvinga i honom mat. Istället försöker jag få honom att tänka på nåt annat och då kan några skedar i misstag åka ner. Men visst är det otroligt påfrestande och till slut ger jag honom vad som helst bara han äter NÅT. Så igår åt han ett torrt knäckebröd, några majskrokar och några flaskor mjölk. Sen till kvällen åt han en tallrik köttsoppa (tack & lov!), men det är mycket mycket mindre än normalt.
Vanligtvis äter han minst 5 ordentliga måltider per dag + minst lika många flaskor mjölk, men nu har det bara blivit nåt smått här & där. Nå, det är ju tur att han har lite extra hull, och jag är säker på att den här fasen snart är över. ❤
Och så nattandet. Oj suck vad det kan va jobbigt vissa kvällar. Förr somnade han nästan alltid runt 20 och det krävdes inte mycket mer än några pussar, ”mamma älskar dig” och några sånger. Nu är det en utdragen procedur på tre(!) timmar vissa kvällar. Otroligt påfrestande, men jag ligger alltid tyst bredvid och stressar inte upp mig, för isåfall skulle han aldrig komma till ro. Nån extra sång blir det om han bara ligger och stirrar, men mestadels ligger jag tyst. Ibland har han hunnit somna innan han rycker till och lägger handen på mitt ansikte så att han ska känna att jag ligger kvar. ❤
..Och så har vi klängapan. Jag är glad så länge han tydligt visar att han vill va med mig, men ibland blir det ändå lite tungt då jag inte kan ta ett steg ifrån honom utan att han börjar gallskrika. Han tar i från tårna och skriker så högt att grannarna som promenerar förbi tror att det är nåt värre på gång. Men det är bara en liten buse som vill sitta som ett plåster på mamma. ❤ Jag kommer garanterat sakna detta om några år då han börjar tycka att jag är pinsam och aldrig vill sitta i famnen längre. Man glömmer det jobbiga så fort, och jag är så himla tacksam så länge han är frisk!
Låter som du har en väldigt sund inställning till det hela 🙂
Vilken sötis!
Emmelie – Tack snälla! <3
Känner igen mig i allt det där, så jag vet hur påfrestande det är! Flera månader av krångel med maten då jag nästan ville slita mitt hår. Vissa gånger kunde hon äta typ 2-3 skedar och sen var det totalstopp, resten skulle antingen sprutas eller spottas ut eller svepas bort så vi hade mat över halva köket. Försökte tänka att allt hon fick i sig i alla fall var bra, om det då bara var en gurk- eller fruktbit, några majsbågar, lite knäckebröd eller fruktpure’. Morgongröten var det hon oftast åt bäst men vissa gånger åt hon inte ens den. Ibland mjölkvägrade hon också när det var som allra värst. Kunde ju inte låta bli att bli avis då alla andras barn åt bra och åt allt de fick. För vad är mer påfrestande för en mamma än att ens barn inte äter, ett barn som behöver mat för att växa? Nu har hon som tur är ätit mycket bättre en tid, men fortfarande äter hon nog mindre än de flesta skulle jag tro. Det jag dock märkt är att hon tycker mat är mycket intressantare nu sen hon fick börja äta allt och det inte längre finns några begränsningar, så hon t ex kan få sin egen bebisvariant att den mat vi äter eller om det är något som passar, får smaka av vår mat.
Nattningarna ja… Vissa kvällar vägrar hon lugna ner sig och sova hur man än försöker. Allt ska kastas i golvet, snuttekaninen, tutten… Och så blir det gråtkalas när hon är utan dem. Och när hon får dem igen så åker de i golvet på nytt. Osv osv osv. Försöker man lugna ner henne i famnen eller genom att ligga ner med henne i vår säng ska det rivas, klösas, slås och fäktas med armarna. Ibland ska hon inte alls vara i famnen, men lägger man henne i sängen yr hon på som värsta vilddjuret. Eller så kan hon vara jättetrött och somna i famnen men så fort man lägger ner henne i sängen blir hon hur pigg som helst och kan yra på hur länge som helst. Det brukar kunna hjälpa att gå ut ur rummet så hon får lugna ner sig, men vissa gånger hjälper det inte utan hon far på i sängen i all evighet innan hon till sist lugnar ner sig. Eller så en ny variant igår kväll, fick inte hå någonstans för då ställde hon sig och tokgrät. Inget var bra. Nästan så man börjar fasa för nattningarna…
De senaste dagarna har hon också börjat gallskrika så fort jag går utom synhåll, ibland t o m när jag gått en meter ifrån henne! Hon som alltid haft så bra ro att leka på egen hand om jag t ex gått till ett annat rum för att hämta något. När hon sätter igång och gallskriker så där får jag vara rädd att grannarna ska tro man missköter henne eller något… Tur man inte bor i höghus eller radhus! Och så testar hon verkligen gränserna genom att gång på gång på gång göra det man sagt att hon inte får, t ex klänga på ugnsluckan när ugnen är på, sliter i sladdar osv. Oftast just när jag har händerna fulla och lagar mat eller något annat.
Ja, allt har väl sin tid och det kan ju inte alltid vara en dans på rosor. Om några år lär man väl kunna skratta åt eländet, men det är nog så jobbigt när man är mitt uppe i det!
Milla – Oj oj, det mesta du skriver låter såå bekant. Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta alltså.. 😀 Dock får vi ju trösta oss med att det nog blir bättre. Det är bara en fas, vi klarar det! <3
Så skönt att höra att man inte är ensam om det, på något sätt känns det lättare att härda ut när man vet det och inte behöver tro att ens barn är enda dom gör si eller så.
Ja, det blir bättre så småningom, och fast det kan kännas nog så tungt när man är mitt i det kommer man säkert att se tillbaka på tiden när de var så här små med saknad, för innan man vet ordet av är de stora… Då kanske man t o m kommer att kunna skratta åt det när de frågar om hur det var när de var små! ? Så japp, denna fas ska vi nog klara att ta oss igenom! ❤
Milla – Ja, på nåt konstigt vis så orkar jag ta tillvara på stunderna ändå även då det är som jobbigast, för jag vet att jag kommer sakna den här tiden sen. Jag får panik då jag tänker på att han hela tiden blir äldre. ??❤