Saragunmarie – Singelmorsa med Adhd.

Förlossningsberättelse del 2

Här hittar ni del 1

 

Ja, senast slutade vi vid urinkatetern, och nu var det dags att få ryggmärgsbedövning.

Jag fick lägga mig på höger sida med böjd rygg och försöka slappna av så gott det gick. Jag har blivit stucken mellan ryggkotorna förut, och det var precis som jag kom ihåg det – inte alls så farligt som man kan tro. Jag fick lägga mig tillrätta igen och bara vänta på att halva kroppen skulle försvinna.. (Under hela graviditeten har jag varit rädd för just det här tillfället då halva kroppen ”dör bort”, och det är nog för att jag varit förlamad tidigare. Jag var helt säker på att det skulle kännas exakt som att va förlamad.)

Så fort bedövningen började verka så fick jag blodtrycksfall och blev så otroligt illamående. Det var många gånger värre än det illamående jag gått runt med i ungefär sju månader av graviditeten. Det här jag drabbades av nu var fruktansvärt. Jag försökte spy om och om igen, men med magen bedövad så fanns det inga krafter att ta till. Dessutom hade jag inte ätit nåt på 10 timmar, så det fanns inget att spy upp. Det kändes som att jag skulle kvävas, och jag fick sån panik. Jag försökte hulka fram nåt mellan kväljningarna för att be om hjälp, men jag fick banne mig inte fram en enda hel mening. Dom visste dock nog vad som behövde göras, för jag fick nån medicin mot illamåendet som så småningom tog bort det värsta. Den där karln som jag inte kommer ihåg namnet på fanns hela tiden vid min sida och lugnade mig. Guldvärt!

Sen kom äntligen Roy & barnmorskan Pauliina in i operationssalen, och då hade jag hunnit fråga efter Roy flera gånger redan. Dom sa dock hela tiden att han inte får komma in så länge jag mår såhär dåligt, men nu då det värsta var över så fick han alltså äntligen komma in, och jag blev mycket lugnare direkt jag såg honom.

Nån ur teamet testade känseln på min mage, och jag visste att det snart var dags. Roy pratade med mig och jag babblade själv på också bara för att tvinga mig själv att fokusera på nåt annat.

Jag trodde att dom inte ens börjat snitta än då jag plötsligt kände en enorm tyngd på magen. Jag hade hört tidigare att vid kejsarsnitt så trycker de hårt uppe på magen för att pressa ut babyn genom snittet, så då jag kände tyngden så visste jag att han var på väg.

Plötsligt kändes magen tom på nåt vis. ”Vad lätt det känns” sa jag åt Roy, och strax därefter hörde jag en baby skrika. ”Är det bebbo?” frågade jag, och jag såg glädjen i Roys ögon då han kikade bakom skynket och sa nåt i stil med ”ja, nu är han här”.

”Grattis, ni har fått en pojke!” sa dom, och jag kände en sån otrolig lättnad över att det äntligen var över. Det tog två minuter från att Leena började snitta tills han var ute. 08.33 föddes vår Wilton, och han fick 9/10 apgarpoäng.

 

IMG_5127-

 

Roy fick följa med Pauliina och klippa navelsträngen (och oj vad glad jag är över att han hade kameran med sig), och under de minuterna de var borta så fick jag en kraftig smärta i höger axel. Jag kände mig så otroligt fånig som klagade på en smärta i axeln nu då jag just blivit snittad och låg med ett stort hål i magen (ja, Roy kollade faktiskt läget i samband med att de gick iväg med Wilton, och han sa att han såg mina tarmar och lite annat smått & gott innan de hade hunnit börja sy ihop mig), men det gjorde sååå himla ont i axeln. Jag kunde inte strunta i den smärtan hur mycket jag än försökte. (Jag fick i efterhand veta att det berodde på att det samlats så mycket luft i magen under operationen, och då de sydde ihop mig så vandrade luften uppåt och ”fastnade” i axeln. Det är supervanligt och orsakar ofta stark smärta.)

Mitt i smärt-nojan kom Pauliina tillbaka med Wilton, så jag fick känna på hans huvud & ansikte och hålla hans små händer en stund. Jag kunde inte då ännu förstå att det var min bebis som hon stod och höll i. Det var så mycket på gång och allt var så överväldigande. Det där omtalade lyckoruset kom inte över mig direkt, men den där temperamentsfulla killen skulle nog fånga mitt hjärta totalt så småningom.

 

IMG_5134-

 

Roy och Pauliina gick iväg med Wilton, och jag fick ligga kvar ett bra tag medan de sydde ihop mig. Sen väntade ett par långa timmar på uppvakningen utan min bebis.

Fortsättning följer…

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Sonja

    Ahaa okej. Själv fick ja som ja sa ha honom såläng ja kunde d.v.s. tills ja började må illa,blodtrycksfall å när ja sen int kunde ha honom for han upp med pappa till bb och jag bleb sydd och flyttad till uppvaket där låg ja ca. 1h så kom bebis och pappa dit och var där med mig tills ja blev flyttad upp till bb. Var på uppvaket ca. 1,5h. 🙂

  2. Sonja

    Ååh va intressant att läsa om något man själv har har gått igenom. En fråga: Du fick int ha honom nå på magen/bröstet i operations salen efter att de torkat av honom? 🙂 när jag blev snittad så fick ja ha honom på bröstet och försöka amma honom sålänge jag klarade av det efter att de torkat av honom. 🙂 så mysigt. 🙂

    1. saragunmarie

      Sonja – Nej, det fick jag inte 😐 Dom kom in med honom till uppvakningen snabbt sen bara, så han var hos pappa i princip hela tiden så länge jag blev sydd och så länge jag låg på uppvaket. Jag vet inte om det berodde på att jag mådde rätt dåligt som jag inte fick ha honom i början eller vad det kunde bero på.. För allt var nog bra med Wilton åtminstone 🙂

stats