Åh du kära 2,5-års fas. Fy fasen vad tungt det är ibland. Som t.ex. idag då jag & Wilton skulle en snabbis till butiken och han springer ifrån mig mellan hyllorna, hånflinar då jag är en halvmeter ifrån att få fast honom för att lyfta upp honom i vagnen, och han vänder om och rusar vidare. Då vi kryssat fram & tillbaka mellan hyllorna tillräckligt länge (enligt mig) så slängde jag mig efter honom (tänk er en 80-kilos genomsvettig morsa som har bränt sista stubinen och mumlar några väl valdra ord samtidigt som hon tar sats och sprintar ikapp ungen och gör sista steget till ett längdhopp) och tog tag i huvan på jackan (det enda jag hann få tag i) så att han ramlar på rumpan och så sätter jag mig ner på huk och förklarar argt med gråten i halsen att ”nu får det va sista gången du springer ifrån mamma!” ..och så lyfter jag upp en skrikande & sparkande unge i vagnen och går tillbaka till ingången och börjar om från början – men denhär gången med ungen i vagnen och ett fruktansvärt dåligt samvete. ”Borde jag ha gjort annorlunda?”, ”Varför for vi ens till butiken?”, ”Fy vad alla måste va irriterade på oss” och ”Tycker allihopa att jag är en dålig mamma som höjde rösten åt mitt barn?”.
Denhär åldern är nog den mest krävande hittills. Han bär på så mycket känslor & så stark vilja. Han vill göra allting själv och blir fullständigt rasande om vi hjälper honom. Allt är fel fel fel och det finns ingen gräns på hur högt & hur länge han kan skrika. Det kan räcka med att jag dukar bordet och han kommer på att han ville göra det, eller att jag matar djuren utan att fråga om han vill hjälpa till. Hujedamig.
Men som med alla faser så finns det ju även nåt positivt, och han är ju verkligen världens gosigaste mellan utbrotten. Han är så duktig & hjälpsam, och så himla omtänksam. Och det är ju dom fina stunderna som gör att man orkar. ❤
Jodå been there. Till sist vägra jag nästan helt fara ensam med ungen (äldsta) till butiken om inte maken va med. Nu är tvåan också i 2,5 års åldern och är han ensam med mig till butiken går det något sånär…ibland…men oftast får han helt enkelt lov och sätta sig i kärran. Direkt jag märker hans ögon börjar blänka lite pillemariskt nappar jag tag i honom och han får hellre skrika under hela butiksbesöket än att risken finns att han springer ut eller något annat händer. Känns som om alla tittar på en när de har sina utbrott och man har himla dåligt samvete, men vet du du är absolut inte ensam. Finns alltid nån som tänker ’oj va skönt att det inte bara är mina barn som håller på så’.
Sandra – ❤❤