Dom senaste tisdagarna har inte varit nå höjdare. Förra veckan var jag & Wilton i Vasa på lite ärenden, och allt hade nog gått helt smärtfritt tills vi skulle åka hem. Jag skulle hämta en lampa hemma hos en på hemvägen, och då jag plockat upp den och körde tillbaka längs den smala, krokiga, glashala vägen som ledde tillbaka ut till landsvägen så mötte jag en bil som kom för långt ut på vägen. Jag hamnade att väja och halkade ner över vägkanten. Föraren flinade(!!) och körde vidare.
Jag körde såklart väldigt sakta pga det dåliga föret, men vi sjönk ganska djupt ändå. Wilton blev ledsen men sken upp så fort han förstod att vi skulle få hjälp av en bärgningsbil eller en traktor. Mitt i samtalet med bärgningsfirman så kom en snäll man och erbjöd sig att dra upp oss. Det var så halt att t.o.m. traktorn halkade runt fastän den hade kedjor. Det samlades mer folk hela tiden runt oss och till slut var det ren handkraft som fick upp oss på vägen. Supersnälla människor som hjälpte oss! ❤️
Denna veckas tisdag skulle jag snabbt in till stan på ett par små ärenden bara, och jag var trött som tusan men rastlös som vanligt och klarade inte av att sitta hemma. Jag lämnade Wilton hos hans famo och åkte iväg in till stan. Tack & lov för att jag inte tog med honom som jag först hade tänkt.
Jag gick mina ärenden och skulle till slut hämta en möbel från Larsmo innan jag skulle åka hem igen. Gps’en skickade mig en väg som jag inte var van vid men jag följde beskrivningen eftersom jag tänkte att det går fortast så. Jag höll ögonen på vägen och sneglade mellan varven på gps’en. Det var mörkt ute och halt på vägarna. Allting blänkte… Plötsligt kommer korsningen som från ingenstans och jag kör rakt igenom den och flyger upp med bilen på snövallen vid diket. Jag hann bromsa några meter men vägen var hal och blöt i plusgraderna, så smällen var oundviklig.
Jag satt bara och stirrade och plötsligt stod två snälla och bekymrade ansikten och tittade på mig genom rutan. Jag öppnade dörren och började skaka okontrollerat. Dom frågade om jag var okej och sa att jag ska komma ur bilen. Jag klarade dock inte av att stiga upp, så jag satt kvar medan dom ringde ambulans. Jag började gråta och kände mig som en brottsling. Tänk om jag skulle ha kört på nån, tänk om Wilton hade varit med..
Snart kom både ambulans, brandbil och polis, och jag fick gå på spagetti-ben till ambulansen. Jag var oskadd och bilen likaså. Helt otroligt. Jag fick svara på lite frågor och ta blåstest medan bilen skuffades upp på vägen. Vårdaren som tog hand om mig var en av dom som hämtade mig från fotbollsplan då jag fick stroke för 11 år sen.
Jag är så tacksam över de personer som stannade och kom och hjälpte mig, och för den fina vårdpersonalen. ❤️ Alla pratade lugnt och brydde sig verkligen. Jag var helt inställd på att få en utskällning. Jag skämdes så fruktansvärt.
Ambulansen körde mig till akuten och där fick jag sitta och vänta på att bli hämtad. Allt slutade bra, men jag har haft sån hemsk ångest i efterhand då jag tänker på hur det skulle ha kunnat sluta. Jag lärde mig iallafall att undvika att köra bil då jag är för trött och då det dessutom är mörkt & halt.
Ta hand om er!
♥️