Idag har jag tänkt på faffa lite extra. Jag minns inte så mycket av honom, han dog nämligen då jag var bara 3 år. Men det lilla jag minns gör mig glad.
Han hade tjockt, vitt hår och bar ofta en grön keps som det stod AIV på med gula bokstäver. Han hade alltid en ask Suomi-mintpastiller i fickan, och dom bjöd han på då jag satt i hans famn i trädgårdsgungan.
Faffa var alltid den som rättade till stödhjulen på min cykel då jag cyklade så vilt att dom vek sig rakt upp.
Han lärde oss vad alla blommor hette (vilket jag tyvärr glömt bort för länge sen) och han var för snäll för sitt eget bästa.
Idag firar vi Finlands 98:e självständighetsdag, och faffa var en av alla de tappra soldater som stred för vårt land. Han överlevde kriget men fick tyvärr inte leva tillräckligt länge ändå. Idag saknar jag honom och önskar att jag kunde sätta mig ner och prata med honom och få lite goda råd. Wilton skulle nog gärna sitta och mysa (eller stå och hoppa) i gammelfaffas famn också.
Ursäkta den gryniga mobilbilden..
Fint 🙂 ja sko å vila träff min faffa, å fammo å fö han dejln, tyvärr gick di båda bort alldejlis fö fort tå papp ännu va ganska ung. Min faffa va å i krigi & he hadd vari intressant ti hör om e. papp fick dock aldri helder hör na om krigi…
Linda – Ja, he sku verkligen va roligt att ha all mor- å farföräldrar i liv.. Tyvärr har ja bara fammo kvar. Moffa har ja int fått träff na, fö han dog tå mam va bara 2 år.