Gårdagen bjöd på stora kontraster med både ångest & tårar och tacksamhet & glädje.
Jag sov knappt en blund under natten pga en hemsk tandvärk som plötsligt inte ens värkmedicin bet på. Jag satt desperat och gungade fram & tillbaka, gick runt i huset, låg och vred på mig, grät av frustration och smärta, väckte Roy för att få gnälla lite, tog lite mer värkmedicin och försökte sova, men utan resultat. Aldrig tidigare har jag väntat så länge på att klockan ska bli 8, men så fort den slog prick 8 så slängde jag mig på luren och ringde tandläkarjouren. Jag fick en tid redan kl. 10, så jag väckte pojkarna så småningom för att börja åka iväg mot Kokkola. Det var den längsta Kokkola-resan jag varit med om. Jag hade så fruktansvärt ont i hela vänster sida av käften, och smärtan strålade upp i tinningen och genom huvudet. Jag trodde att jag skulle bli galen innan vi äntligen var framme vid sjukhuset.
Väl framme så blev jag inkallad nästan direkt, och de pumpade i mig flera sprutor bedövning & adrenalin. Vilken lättnad då bedövningen började verka alltså. ❤
De byggde ett hål men konstaterade att den värsta smärtan kom från tandgnissel. Jag gnisslar tydligen tänderna i sömnen, och det kan tydligen resultera i hemsk smärta. Tandläkaren skrev ut stark värkmedicin, och vi åkte iväg mot apoteket för att hämta ut den. Bedövningen började släppa så fort vi for iväg från sjukhuset, och den hemska smärtan kom tillbaka ännu värre. Jag trodde seriöst att jag skulle tuppa av i ett skede. Jag kan inte fatta att ett par små tänder kan orsaka sån brutal smärta. Jag meddelade syrran att det kan hända att vi inte kan komma dit på eftermiddan som planerat.
Roy sprang in till apoteket för att hämta ut värkmedicinen, och jag satt och kallsvettades, fulgrät och vred mig i bilen. Wilton var så bekymrad, stackarn. ❤ Väl hemma så gick jag och la mig och lyckades somna en stund, och då jag vaknade var smärtan borta. Jag flög upp ur sängen och var så himla glad. Jag började göra mig & Wilton redo för att åka iväg till Nykarleby för att fira att hans kusin Aaron har fått sina namn.
Jag med lilla Aaron Karl Oscar i famnen, och Wiltons moster (Aarons mamma) läser en spännande bok med Wilton.
Jag kände mig som en ny människa och åt tårta, pratade med folk & busade med barnen. Vilken kontrast alltså. Och vilken tacksamhet & glädje jag känner över att få va en del av Aarons och hans storasyster Nicolines liv. ❤
Efter ett par timmar åkte vi hemåt igen och väckte Roy som hade fått vila ifred medan vi var borta. Vi åkte iväg till butiken för att handla lite godsaker till kvällens Mello-final som vi skulle kolla på varsitt håll. Wilton fick sen stanna hemma med pappa och så åkte jag tillbaka till Nykarleby för att ha Mello-mys med Linda. Vi åt kex & ost och frukt & choklad medan vi diggade till vissa låtar och suckade åt andra. Och Fab Freddie har ju verkligen satt guldkant (& glitter) på hela årets Mello. ❤ Gud vad jag skrattat alltså!
Jag tycker inte att bästa låten vann, men desto bättre för oss så vi har bättre chans. Saara Aalto är ju grym och kommer ta oss väldigt nära en seger, det är jag säker på!
