Fram till slutet av mars ungefär, innan jag tydligt kände att jag började må lite bättre, så fanns det inte i min vildaste fantasi att vi skulle försöka skaffa ett syskon åt Wilton. Jag blev svettig bara av tanken att ha en till att ta hand om då jag knappt orkade ta hand om mig själv. Men vartefter jag började må bättre så blev längtan efter en till buse starkare & starkare.
Roy har tagit upp dethär med ett syskon åt Wilton nu & då, och varje gång har jag avfärdat hans funderingar direkt. Det är ju trots allt jag som ska bära babyn i magen, föda den och ta hand om den till största delen själv. Och jag är livrädd att jag ska tvingas gå genom ännu en graviditet som känns som en 7-månaders magsjuka.
Men vilken känsla att börja längta och känna sig redo igen. ❤
En fråga till er som har två eller fler: Vad är största skillnaden med att ha ett och två barn? Jag har hört att vissa har sagt att ”tvåan följer bara med” medan andra har sagt att ”ett barn är ett barn, två barn är tjugo barn”. Vad är era erfarenheter?
Tänk på att du skall orka ta hand om nya bebisen, och när nya bebisen sover skall du ge din uppmärksamhet till Wilton. Och när båda sover skall du ta hand om dig själv och din relation till Roy. Det ett andra barn finns det inte lika mycket tid till vila, som du verkligen verkar behöva för att må bra. En tur på stan blir plötsligt dubbelt jobbigare eftersom du måste klä på två barn, och om du tror att Wilton kommer sköta sig själv då så önskar jag att du tänker om. Ja han kan säkert sköta sig själv men vill du det? Vill du att din 3-åring skall behöva ”växa upp” så tidigt och ta sitt eget andar och i värsta fall, ansvar över dig och nya bebisen?
Tå vi fick 2an var 1an ca 2,5 år. Hade jag vetat vilket raketpaket vi fick hade vi nog väntat lite till.. ibland känner man se otillräcklig och att man sko behöv klon se själv men di har så glädje åv varann å tycker så om ti vara ilag.
Man veit ju int va man får heller,om barnet e frisk och ho man själv kommer må..
9 månader e läng om man int mår bra och man veit ju int ho e blir sedan efter förlossningen heller.
Man känner ju se själv bäst å känns e rätt,så kör! Men e man int iskick eller om e av annan orsak int heller känns helt 100% så vänt ännu,fö allas skull.
För oss hänger nog tvåan bara med. 1 år och 9 månader mellan dem. Bara babyn får mat och torr blöja så är hon alldeles nöjd. Dessutom är jag så gott som ensamstående med dem när pappan jobbar i annat land veckovis. Men man vet ju aldrig hur det blir, jag tänkte att det skulle blir jobbigt, vääldigt jobbigt. Hellre inställd på minimalt med sömn och jobbiga veckor än att man bryter ihop om man föreställt sig två lättskötta barn 😉
Att tvåan bara hänger med är ”bullshit”. Det blir dubbelt mer jobb + att man får dras med dåligt samvete över att inte ha tid med första barnet på samma sätt som tidigare. Psykiskt mycket tyngre än med första. Så med tanke på hur ditt mående verkar varit den senaste tiden så skulle jag nog tänka både en och två ggr innan. För om inte mamma mår bra mår inte barnen heller bra. Ingen panik, W är ju bara 2 år och du är ju hur ung som helst, ni hinner nog. Oavsett om åldersskillnaden blir större mellan syskonen så blir dom lika goda vänner ändå, trust me, det vet jag av egen erfarenhet.
Det behöver inte alls vara ”bullshit”. Helt olika detdär, för vissa kan tvåan hänga med medan det för en annan blir dubbelt mer jobb. Beror ju bara på hur krävande barnen är och även hur omständig man är som mamma. Sen kan åldern visst spela roll i vissa familjer medan det för andra inte behöver göra det. I många fall har jag sett att barn som är tätt alltid har en kompis hemma att dela liknande intressen med, medans intressen kan skilja sig mycket mer om det är många år emellan dem. MEN även det är helt olika. Det finns inget rätt och fel, och inget bullshit. Det är helt enkelt olika från familj till familj 🙂
”Tvåan hänger bara med” svarar jag, men storasyster var trots allt 4,5 år när lillebror blev född.
Vilken härlig känsla. Har tre barn. Å jo visst e de en omställnig från 1till 2. Större en från 2-3. Men omställningen e kanske mest de första veckorna innan rutin finns i vardagen. Har 1år å 10 mån emellan. Så Wilton e ju större när/om bejbin kommer så me andra ord en lättare individ att umgås med? Lycka till !
Vi fick andra barnet för tre veckor sen, och åldersskillnaden är ca 2 år. Jag tycker det är lätt eftersom detta har man ju gjort en gång tidigare, men delvis svårt då man oxå har en till liten busunge att hålla koll på samtidigt. Och om amningen ännu till strular på alla möjliga tänkbara sätt blir allt till ett h*lvete.. men funkar amningen problemfritt och storasyskonet beter sej bra är det säkert inga problem.. 🙂 förutsatt att man har en partner som tar sin roll som pappa på allvar. Va roligt att ni har börjat fundera på tillökning, wilton skulle garanterat bli en bra storebror! 😉
Det viktiga är ju att man har i åtanke att det andra barnet kanske inte är friskt. Det finns utmaningar med att få ett friskt barn när man har en liten från förr och inte själv mått så bra, men att i det läget få ett barn som kräver mer än vanligt av en som mamma, det är inget jag rekommenderar.
Mitt råd är att låta det gå en tid, du har inte mått bra särskilt länge ännu och om hälsan är skör så kan en graviditet vara för mycket och så hamnar man att börja om från början igen med återhämtningen, och det är inte det lättaste med två små!
Själv har jag 4 och 6 år mellan mina tre barn, det är bra för då har man bara ett blöjbarn i taget och bara en som behöver bäras och nattas osv.
Två barn tätt är som 20 barn till 🙂 tredje hänger bara med dock. 🙂 har du haft hyperemesis gravidarum med wilton?
Optimala skulle väl vara 3-4 år imellan 🙂
Sn – Jag hade inte HG med Wilton, men jag mådde skit och spydde från ~vecka 8 nästan till slutet. :/
Om jag skulle bli gravid nu så skulle Wilton hinna fylla 3 innan bebisen kommer. 🙂
Det är två år mellan våra barn och i efterhand så hade vi gärna kunnat väntat en stund till. Nu börjar de kunna leka med varandra( nu är de 3 och 5) men innan så har vi nog inte hunnit njuta av småbarnstiden. Det är två små som ska bytas blöja på, matas och sovtider som inte passar ihop överhuvudtaget. Nu rekommenderar jag minst 3 år emellan åt alla mina bekanta men alla barn är unika och passar olika bra ihop så viktigast är det att man känner sig redo för ett nytt barn och att man har en stödjande partner.
Min erfarenhet av att ha två barn är att jag var mer trygg i mig själv och vad jag klarar av när 2an kom än med 1an, man hade liksom gjort allt förut trots att barnen inte alls hade samma personlighet och beteende. Och visst, 2an tycker jag på nåt vis ”bara följer med” när den är mindre men jag kan oxå relatera till det andra citatet men man växer ju in i den nya livsstilen efter hand och det är naturligtvis värt det ?. Och en sak till, det finns ingen ”rätt tid” att skaffa barn utan go with the flow bara ?.
Vi har två barn med 2,4 års mellanrum, pojke och flicka.
Jag skulle säga att två barn är lite av båda. På sätt och vis följer tvåan med, men två barn är ändå två barn. Två olika individer. Medan lillasyster var baby bar jag henne mycket i bärsele eller så låg hon på golvet medan jag t.ex. byggde duplo med storebror. Sen då hon började röra på sig och ställa sig upp och nu springer iväg och klättrar överallt så kan det stundvis vara ganska jobbigt. Båda barnen har sina behov och ofta är det nån av dem som måste vänta på sin tur. Två barn är också en fler som stökar ner- det går dubbelt så fort att hälla ut alla leksaker på golvet…
Men de har också väldigt mycket glädje av varandra. Lillasyster har inte behövt lika mycket underhållning som hennes bror behövde då han var liten. Man behövde inte ligga och vifta med skallror på golvet hela dagen då hon var baby. ?
Bärselen är fortfarande räddningen då jag ska laga mat. Storebror kan ju leka för sig själv och gör inte så manga hyss, men en snart 1,5 åring är inte att lita på…
Så visst kan det vara svettigt och tungt med lite egentid. Men likväl har vi båda en trea i tankarna.
Mina 2 barn har varit som dag och natt. Sonen var hur lättskött som helst det första året. Inte mycke gnäll utan han gick bra att ha med sig på det mest och sov bra och länge på dagen och oftast ganska bra på natten. Men dottern var något helt annat. En riktigt mamis bebis som skulle vara i famnen helst hela tiden, sov max 1 timme på dagen och skulle vaggas till sömns på kvällen och ibland när hon vaknade på natten. Men hon började sova i eget rum när hon var 8 månader och sov då hela natten vilket det tog längre för sonen att göra. Men allt går ju bara man orkar och vill. Sen nu när båda trotsar på olika sätt så kan man sitta och riva sig i håret och undra hur man riktigt tänkte när man skaffade syskon men sen när dom är snälla och man ser gravida och bebisar överallt så kommer nog tanken om att skaffa ett syskon till. Lycka till hur ni än gör!
Det är nog verkligen inte så att tvåan bara följer med. Det är mer som att ”jobbet” tripplas. Man bör själv orka med vardagen och må bra innan man skaffar fler, annars får man problem. Det är inte en sak att ”ta lätt på” utan man bör vara helt säker på att man orkar ta hand om ett till liv.