Saragunmarie – Singelmorsa med Adhd.

Jag har haft ett par bättre veckor nu med betydligt fler bra dagar än dåliga. Jag orkar mycket mer, mitt humör är stabilare och jag är överlag mycket gladare. Jag tar tillvara på små saker & ögonblick på ett helt annat sätt.

Det kommer troligtvis ta många månader (eller år) innan jag kan känna mig helt fri från både utmattning & depression – om jag nånsin ens blir av med dem helt, men redan nu känner jag en sån enorm skillnad mot för bara en månad sen.

Nu då jag ser allting klarare så tänkte jag sammanfatta hur det var då jag mådde som sämst.

–Jag blev yr om jag pratade för snabbt och intensivt; det räckte med en halv minuts intensivt samtal för att jag skulle bli svimfärdig.

–Jag grät massor. Jag såg inga ljusglimtar överhuvudtaget.

–Jag ville oftast bara försvinna (dö). (Jag har dock aldrig varit på väg att skada mig själv, men det var skrämmande tankar).

–Mitt tålamod var obefintligt. Jag hade konstant dåligt samvete för att jag snäste och röt till för minsta lilla.

–Jag sov skitdåligt. Jag kunde ligga i sängen och vända mig i upp till fyra timmar innan jag somnade. Och sen vaknade jag av minsta lilla ljud eller rörelse under natten.

–Jag orkade inte träffa nån överhuvudtaget. Redan ett litet ”hej” åt en bekant i butiken kunde dra ur mig den sista lilla orken.

–Jag tvingades vila (helst sova) två gånger per dag för att orka ta hand om Wilton. Vilken tur att Roy råkade va ledig då jag mådde som sämst!

–Jag såg suddigt och var otroligt svag. Ofta tvingades jag hålla i mig i nåt då jag gick. Jag kunde t.ex. inte gå i butiken utan en kundvagn att stödja mig på. Ofta då vi veckohandlade tvingades jag sätta mig ner på en bänk eller pall i butiken och vänta tills Roy var klar.

–Jag hade huvudvärk dygnet runt. Jag kunde inte ens sova bort den.

Hur mår jag nu då? 

Jag blir fortfarande fort yr vid ansträngning, men jag känner mig inte konstant full längre. Jag har också problem med att somna, men insomningstiden har gått från flera timmar till max en timme. Vissa kvällar tar jag sömnhormoner för att göra mig ordentligt sömnig. Jag har inga dödstankar längre och jag gråter sällan. Jag sover fortfarande i princip varje dag i samband med att Wilton sover, men de få dagar som Wilton inte tar nån dagsvila så överlever jag nog ändå. Tröttheten är inte alls lika oöverkomlig längre. Jag är dock trött jämt, men mer dendär vanliga tröttheten som jag är van vid. Jag behöver inte slänga i mig 2-4 Therm-tabletter per dag längre som jag tvingades göra då jag mådde som sämst för att överhuvudtaget hållas på benen. De flesta dagar klarar jag mig helt utan nu.

För att börja må bättre bröt jag kontakten med ett par personer, böt depressionsmedicin, bad om tätare besök till min psykolog, fick remiss till psykiater, hämtade hem två marsvin och såg till att Roy insåg allvaret så att jag fick mer egentid & vila.

Jag har lång väg kvar, men jag känner äntligen att jag är på rätt väg och vågar tro att jag har en ljus framtid som väntar.

Om du lider av depression – boka en läkartid så fort som möjligt! Läkarn kan i sin tur fixa remiss till en psykolog och så kan ni diskutera eventuell medicinering.

För min del har täta psykolog-besök + daglig medicinering + regelbunden telefonkontakt med läkaren varit absolut nödvändigt för att jag ska ha en chans att ta mig ur en livslång depression och en hemsk utmattning. Sedan har såklart många andra saker krävts, som jag redan nämnde tidigare i inlägget, men utan psykolog, läkare och medicin skulle jag inte ha klarat det.

Och kom ihåg: Man är stark & modig om man vågar be om hjälp! ❤