Idag är det 9 år sen jag fick min stroke som ledde till kronisk trötthet. 9 år, och jag kan inte påstå att jag hunnit vänja mig.
Eller ja, van blir man väl, men jag har nog inte kunnat acceptera att jag ska va tröttare än normalt resten av livet.
”Det känns säkert bättre imorgon”, ”Är du fortfarande lika trött?” och ”Jag är nog trött idag jag också” är några exempel på saker jag ofta får höra. Ibland känns det som att ingen förstår, men jag vet att jag inte är ensam.
Jag fortsätter kriga.
