Jag trodde att det skulle innebära en enorm ångest för mig att ansöka om dagisplats åt Wilton, men det var faktiskt en lättnad då vi skickade in ansökan igårkväll.
Igår kände jag bara att ”nej nu måste jag göra dethär innan jag kraschar helt!” och jag är så stolt över att jag äntligen tog tag i det efter att ha nojat & angstat i flera månader. Jag behöver mer avlastning, så är det bara.
Vi har ansökt om ungefär 12 timmar per vecka. Mer än så vill jag inte va ifrån honom, det blir nog säkert svårt att lämna honom ändå. Och jag är ju trots allt hemma.
Nu får vi bara vänta på svar och se vilket dagis han får plats på. ❤ Spännande tider!
Lilla stora älskling.
Du skriver mycket om era problem med ”trots”, ni behöver inte ha det så. Vill tipsa om boken Barn som bråkar, mycket läsvärd! Samma författare har också mycket annat läsvärt.
B – tack för tipset! 🙂