I inlägget om Wiltons ettårs-kontroll så nämde jag att Wilton blivit våldsam mot mig, och jag förväntade mig ett rejält påhopp, men istället har jag fått fina och stöttande kommentarer. Det uppskattas enormt! Tack! ❤
Jag tänkte sammanfatta era kommentarer.
- Barn kan bli våldsamma mot de som visar mest kärlek mot dom eftersom dom vill testa att kärleken håller.
- Och så kan det bero på stress. T.ex. om föräldrarna bråkar mycket så blir barnet stressat och kan bli våldsamt.
Nej, jag gråter inte, jag är bara så trött..
Hos oss tror jag att båda punkterna kan stämma. Jag är ju den som tar hand om Wilton ensam 90% av tiden, och jag överöser honom med kärlek varje dag. Så det var skönt att höra att han ”testar min kärlek” istället för att jag gjort nåt fel, som jag först trodde.
Jag & Roy bråkar väldigt ofta, tyvärr. Vi är aldrig våldsamma, men tjafsar nästan hela tiden. Det har nästan alltid varit så, och jag är sååååå trött på det. 🙁 Jag är så utmattad (pga. min sjukdom + för mycket ansvar & måsten) att jag aldrig orkar hålla tillbaka längre. Jag ryter ifrån direkt och får alltid dåligt samvete om Wilton är i närheten.. Vissa saker måste jag väl helt enkelt lära mig att rinna av mig.
Ja, den tiden kommer fortare än man anar! Så man borde ju förstå att uppskatta den här tiden nu när de fortfarande är små, hur tungt det än är vissa dagar!
Milla – Ja, trötthet är nog den stora orsaken till bråken hos oss också. Så tråkigt då det blir såhär. 🙁 Jag är också extremt känslig och tar fort åt mig av sånt som kanske inte alls var riktat mot mig. Ja, småbarnsåren är tunga, men nog kommer vi säkert sakna den här tiden sen då de blir tonåringar. 😉
Vad tråkigt med mkt tjafsande..
De förstår ju inte att det gör ont heller när de river, klöser, slår osv heller, det är ju något de lär sig först när de blir större. Jag och min man bråkar också en del, måste jag erkänna… Och det är till stor del pga trötthet, min man har ett tungt arbete rent fysiskt och till det kommer ännu tidspress, och jag är ju hemma med vpr busunge på dagarna och det är ju inget lätt arbete att ha ansvar för ett litet barn ensam större av dagen. Plus att man ska hinna laga mat och sköta hushåll, husdjur osv också. Det är ju också en stor omställning att få barn, stt från att ha kunnat komma och gå som man vill, kunna göra saker spontant, få äta och sova när man vill osv till att ha ansvar för ett litet barn som är beroende av en dygnet runt och kräver ens uppmärksamhet, mat och omvårdnad på bestämda tider. Hatar också när jag och K bråkar, och vill ju inte att Felicia ska behöva vara med om det heller. Men det är sååå svårt att hålla tillbaka ibland, och när båda är extremt trötta blir det lätt som om varje liten sak uppfattas som gnäll eller kritik mot den andra. Man tar åt sig så mycket fortare också, har märkt att jag är betydligt känsligare i alla sammanhang sen jag fick barn.
Vår dotter slår/kniper/biter när hon blir riktigt glad, uppspelt, ivrig eller nervös (typ när tomten kom nervös). När hon var mindre kunde det även vara när man goosade.. Hon vet inte vad hon gör förrän hon har varit ”dum” och hon var ca 1,5 år före hon förstod att det tog sjukt. Jag sa alltid åt henne att hon inte får göra så för att det tar sjukt.
Netti – Tack för din kommentar! 🙂 Det e nog int alls lätt att förstå vad dom menar, och dom förstår ju inte heller så mycket än i den här åldern.