Nu har jag varit på min rehabiliterande arbetsverksamhet i tre veckor (en dag per vecka) och jag trivs bra! En dag per vecka känns riktigt lagom just nu, jag skulle inte orka mera ännu.
Det känns bra att slippa iväg hemifrån på nåt eget och känna att jag bidrar med nåt utanför hemmet igen.
Jag mår betydligt bättre psykiskt nu, men tröttheten håller sig kvar. Jag har levt med denhär tröttheten i nästan elva år nu, men jag blir nog aldrig van med den.
Jag har hursomhelst lärt mig hantera tröttheten bättre. Jag tänker efter innan jag bokar in nåt och lovar inte saker till höger och vänster längre. Jag är också noggrann med att försöka få in en tupplur varje dag (de dagar det inte lyckas så vilar jag åtminstone en stund på soffan). Jag bromsar också mig själv i allt jag gör, för jag är en sån som kör på i tvåhundra och sen kraschar. Så har jag hållit på hela livet, fram tills för bara några veckor sen då jag började tänka aktivt på att hålla tillbaka, bromsa och känna efter. Jag är nu mycket mer medveten om hur jag fungerar och jag har fått mycket bättre kontroll på livet. Bättre sent än aldrig.
Superhärligt att läsa! 🙂
Tack snälla! 🙂