Den här rubriken önskade Maria att jag skulle skriva ett inlägg till, och absolut – det ska jag göra! Faktum är ju att vartefter Wilton utvecklas så lär jag mig också nåt nytt hela tiden.
För det första så har han lärt mig om kärlek. Om att man faktiskt kan älska en människa så att hjärtat spricker.
Han har lärt mig att jag ska ta vara på varje dag, för tiden går så otroligt fort.
Han har lärt mig att inte fokusera för mycket på sånt som är oviktigt eller som i slutändan inte spelar så stor roll.
Han har lärt mig att va tacksam. Jag är så otroligt tacksam över att han är frisk. Det finns så många föräldrar som lider för att deras barn är sjuka. Det är så orättvist att inte alla barn får växa upp. Ingen ska behöva begrava sitt barn. Nu blev det lite väl djupt här, men jag är så fruktansvärt tacksam över att Wilton är frisk! Jag tackar Gud varje dag för det!
Han har lärt mig att jag måste ta hand om mig själv för att orka va så bra mamma som möjligt.
Han har också lärt mig att inget annat spelar nån roll om inte han mår bra. Det enda som i slutändan räknas är att han är mätt, glad, varm och trygg.
