Saragunmarie – Singelmorsa med Adhd.

Idag hade jag inbokat en tid till en läkare för att diskutera eventuell dos-ökning av depressionsmedicinen. Jag fick börja med att göra samma test som jag gjorde för drygt en månad sen (läs det här inlägget om det besöket), och då var ju poängen skyhöga. Ju högre poäng man får, desto sämre mår man. Man ska självklart inte stirra sig blind på det där testet, men det är absolut en riktlinje, och säger faktiskt en hel del. Förra gången fick jag 18 poäng, och idag fick jag 4½ poäng. Vilken skillnad alltså! Efter att ha ätit medicin bara en månad så mår jag mycket mycket bättre! Jag har ju nog känt att jag inte varit lika irriterad och deppig dom senaste veckorna, men då jag fick se det där test-resultatet så insåg jag på riktigt att det faktiskt hänt nåt.

Jag äter en väldigt låg dos av medicinen, och läkaren sa att oftast måste man äta dubbelt högre dos för att känna nån skillnad, men eftersom det gått så bra framåt för mig redan så får jag fortsätta med den låga dosen.

Jag skrev en lista den 28.5, då jag fick min ”dom”, på min allmänna status just då. Här är en del av punkterna:

’

– Orkar inte ta itu med nåt.
Jag har under väldigt lång tid haft svårt att ”komma till skott” och ta itu med saker. Allt har skjutits upp, och till slut har allt samlats på hög och gett mig ångest. 

– Ständig besvikelse.
Jag har varit väldigt lätt att knäcka och har brutit ihop för minsta lilla. Jag har känt en ständig besvikelse mot människor i allmänhet och inte känt mig helt tillfredsställd med nåt.

– Kan inte släppa det förflutna.
Jag har varit med om mycket skit som jag mått väldigt dåligt över i många år, och jag har haft extremt svårt att släppa en del grejer och gå vidare. 

– Svartsjuka.
Jag har varit väldigt svartsjuk i många år, men de senaste åren har det stundvis varit riktigt hemskt.  

– Inget tålamod.
Jag har alltid haft kort stubin, men på sistone har stubinen varit obefintlig. 

– Gråter ofta.
Jag har känt mig mer ledsen än glad och haft svårt att se glädje i nånting annat än Wilton.

– Utmattad.
Ända sen min stroke för sju år sen har jag dragits med en hemsk trötthet, men på sistone har tröttheten tagit över mitt liv. Konstant utmattad & orkeslös. 

– Otroligt tungt att stiga upp mitt i natten och mata Wilton.
Att stiga upp bara ett par timmar efter jag somnat – trots att jag vet att jag får somna om sen – har varit fruktansvärt tungt. Det har känts som rena rama döden vissa nätter då Wilton börjat skrika. Dock måste ju Roy få sova då han jobbar, så det har bara varit att pallra mig upp. 

– Svårt att komma mig upp om morgnarna.
Det är ingen skillnad vilken tid jag måste upp om morgnarna, om det är 7, 9 eller 11, så har det känts i princip omöjligt. Hade jag inte haft Wilton som tvingat upp mig så hade jag säkert legat i sängen hela halva dagarna. 

Tack och lov så har en del av de där punkterna ändrat betydligt under den här månaden. Jag har gått till botten med en del av orsakerna till att jag mått dåligt, och därmed kunnat lägga en del gammal skit bakom mig. Jag känner mig inte lika svag och sårbar längre, utan jag bygger sakta upp en självkänsla igen. Den där styrkan som jag alltid haft nånstans inom mig, men tappat bort lite på vägen, börjar komma tillbaka. Jag gråter inte längre varje dag, och svartsjukan är inte lika påtaglig. Dock är jag fortfarande otroligt trött (vilket tydligen inte syns utåt, så folk har svårt att förstå att jag inte orkar med hur mycket som helst) och så har jag väldigt svårt med att komma mig upp om morgnarna. Tack och lov så har Wilton börjat sova längre perioder om nätterna, så det är inte lika många matningar, och så sover han ofta länge om morgnarna också. Guldvärt!

Det är så skönt att så småningom börja känna sig som människa igen! 🙂