Som kroniskt sjuk så är varje dag en kamp. Ofta en osynlig och tyst kamp. Många tror att man är lat och glad över att inte ”behöva” jobba.
Jag har fått höra så mycket skit under åren som sjuk. Det senaste jag fick höra var som rubriken lyder; ”..medan vi andra sliter och kämpar på.”
Aj.
Jag kämpar dagligen med mina krämpor, min överväldigande trötthet & utmattning och massa grejer som jag har i bagaget som jag tvingas gå i terapi för. Samtidigt som jag kämpar på med allt detta så tar jag hand om Wilton med allt vad det innebär, alla djur samt minst halva hushållet. Skulle jag göra bara det som jag känner att jag orkar med så skulle jag ligga i sängen dygnet runt och bli sondmatad och ha kateter & blöja. Det är en jäkla kamp, varje minut av dagen.
Så tro mig; jag vill inget hellre än att bli frisk och kunna leva ett normalt liv med heltidsjobb och hela faderullan. Men det får nog förbli en önskan – åtminstone tanken på heltidsarbete.
Så det sista jag, och andra kroniskt sjuka, behöver få höra är era pikar & fula kommentarer. Byt skor med oss för en dag så lovar jag att ni aldrig öppnar munnen igen!
Hemskt att klanka ner på någon som är sjuk på det sättet! Som om inte en som är sjuk och inte mår bra skulle slita och kämpa på – bara det att det är på ett annat sätt, när kanske hela ens tillvaro är en enda kamp, när allt det där vardagliga tar all ens kraft och energi för att man mår dåligt, har ont och inte har orken. Men det verkar vara svårt för vissa att förstå och sätta sig in i. Det är nog först när hälsan sviker som man verkligen förstår att uppskatta att få vara frisk. Kramar till dig! ❤
Milla – ❤❤❤