Trots att psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till sjukskrivning samt den sjukdom som orsakar längst sjukskrivningar så är det fortfarande tabu att prata om. Vi har blivit bättre på det, absolut, men alltför många människor lider fortfarande i tysthet och vågar inte prata om sin depression, utmattning eller ångest av rädsla för att stämplas som galen eller svag.
Utmattning drabbar de starkaste och mest drivna människorna. Det krävs lång tid av hård ansträngning, att konstant hjälpa andra och glömma bort sig själv, att prestera konstant och aldrig helt slappna av för att gå in i väggen. Så att drabbas av utmattning eller annan psykisk ohälsa är INTE ett bevis på att du varit lat och oengagerad. Tvärtom! Det visar att du gett för mycket av dig själv under alltför lång tid.
Jag vägrar va tyst om min psykiska ohälsa. Jag pratar och skriver öppet om den, och många personer har hört av sig till mig och sagt att jag hjälpt dom bara genom att va öppen & ärlig om det. Och det betyder allt för mig. Jag kommer fortsätta prata om min utmattning, min depression, min ångest och mina trauman, och förhoppningsvis blir världen hela tiden mer medveten och accepterande kring psykisk ohälsa. För som sagt – det är den vanligaste orsaken till sjukskrivning.
Om du mår så dåligt att du inte vet vad du ska ta dig till så ska du inte tveka att be om hjälp. Kontakta närmaste vårdcentral som kan koppla dig vidare till rätt instans. Om du har skadat dig själv eller känner att du är självmordsbenägen så ska du ringa 112. Du behöver inte skämmas! Du är stark som vågar be om hjälp.
Jag har själv suttit och gråtit hos psykolog & psykoterapeut och sagt att jag behöver mer hjälp men vågar inte be om det eftersom jag är rädd att nån ska tycka att jag är en dålig mamma pga att jag mår så dåligt och ta Wilton ifrån mig. Som svar fick jag att dom ser det som en POSITIV sak att jag ber om hjälp med mina problem, för det visar att jag vill må bättre, och då blir jag automatiskt en bättre mamma också.
Nu träffar jag psykoterapeut en gång i veckan (har gjort det ett år nu och kommer fortsätta så länge jag behöver det) + socialen ungefär var tredje vecka. Psykoterapeuten hjälper mig bearbeta allt jag varit med om, jobba bort mina trauman och ger mig redskap för att klara av vardagen. Socialarbetaren hjälper mig att gå vidare med min ADHD-utredning och ger mig goda råd kring allt som jag funderar över med föräldraskapet, förhållandet, vardagssysslor, ekonomi och sjukdomar. Jag har skapat mig ett stödnätverk som är ovärderligt och som snabbt kan koppla in mig till rätt personer och instanser.
Och kom ihåg – Det krävs styrka för att visa sig sårbar. Ta hand om er. ❤️
