Det är tungt. Det är så tungt just nu.
Förutom att min energinivå och mitt humör ligger på botten så är Wilton inne i en skitjobbig period. Jag brukar vanligtvis kunna tänka att ”det är bara en fas, det är snart över”, men den här gången känns det bara hopplöst. Jag är livrädd att det är såhär han kommer förbli. Det känns som att ett litet monster har tagit över honom, hur hemskt det än låter.
Han testar mig konstant och är så arg så arg så arg. Han skriker och bråkar oavsett hur jag gör och inget är nånsin riktigt bra. Han hämtar blöja och lägger sig på golvet men börjar bråka så fort jag ska byta på honom. Han säger ”mökki” (=mjölk) och då får han mjölk, men då börjar han skrika och slänger iväg flaskan. Han tar min telefon för att han vill lyssna på musik, så tar jag fram Youtube så att han får välja låt, men det är alltid fel låt fastän han själv fått välja. Osv osv osv.
Gaaaaaaaaaah..
Jag håller mig sansad och försöker hela tiden mitt bästa trots att jag helst skulle gå ut på terrassen och gråta i ren frustration, men det händer även att jag mumlar nåt mindre fint ord då bägaren rinner över.
Idag då vi var hos mommo & moffa så var han världens snällaste och jag njöt verkligen ska ni veta, men så fort vi kom hem var rambambulan igång igen.
Det här beteendet varvas vissa dagar med massa oskyldiga hyss och bus som får oss att skratta hejdlöst, men t.ex. idag har det här gnällandet, bråkandet och skrikandet helt tagit över.
Vart vill jag komma med detta? Jag vet faktiskt inte, men jag måste få skriva av mig nu, och kanske finns det nån som känner igen sig. Kan det va nån form av trots eller vill han bara testa var jag står? Hursomhelst så hoppas jag att det snart är över..
Hade nästan kunnat skriva det där själv, känner sååå igen mig! Felicia är också i en jättejobbig period just nu och ibland vill jag bara slita mitt hår av ren frustration… Hon slår, klöser, kniper, river av mig glasögonen (och DET får mig verkligen att se rött eftersom msn som vårdledig inte precis vadar i pengar så man kan köpa nya…), bråkar vid på- och avklädning, kastar saker runt sig, gör sånt hon inte får fast man sagt om och om igen att hon inte får och tagit bort henne därifrån, bråkar med maten och slänger skeden runt sig, klottar med mjölken, vägrar dricka mjölk när hon ska sova på dagen eller bara leker med flaskan och klottar mjölk i sängen, och det har blivit rena cirkusen när hon ska sova på dagen, vissa dagar kan det ta upp till 2 timmar innan hon äntligen somnar. Känns spm om hon vill driva mig till vansinne och jag blir också rädd att vi ska få ett litet monster istället för den harmoniska och lugna dottern man önskat sig… Känner att mitt tålamid allt oftare tar slut och jag höjer rösten, och sen gråter jag i min ensamhet och känner mig som världens sämsta mamma… Dagar när det känns riktigt hopplöst undrar jag hur jag ska orka och vill helst bara boka en enkelbiljett någonstans långt bort… Däremellan har man världens underbaraste unge som kommer och kramar en och kryper upp i famnen med en bok. Och ropar ”Mammammamm!” när man försvinner ur sikte. ?
En stor styrkekram till dig, du är inte ensam! ?
Milla – Åh, vi verkar va mitt uppe i samma fas. Det är sjukt jobbigt, men vi klarar det! En stor kram och massa styrka till dig! <3<3