Ska man skratta eller gråta? Den ena krämpan avlöser den andra som att det inte skulle räcka med mina kroniska problem + utmattningen.
För nästan två veckor sen konstaterades det att jag hade lunginflammation då jag sökte hjälp för mina hemska hostskov och andnöd. Jag fick en inhalator men inget mer. CRP var bara 29 så jag antar att det var därför de ansåg att antibiotika inte var nödvändigt. Hostan lugnade ner sig betydligt men jag är fortfarande konstant andfådd och väldigt svag i kroppen.
Så började en tandjäkel värka igen. Jag har haft problem med flera gamla lagningar som gått sönder, och nu hade en stor bit lossnat och orsakade grym värk. Så igår ringde jag tandvården och fick en akut-tid. Det visade sig att tanden var kraftigt inflammerad och det blödde massor från nerven. Jag fick medicin i tanden och en tillfällig lagning.
Igårkväll slog det plötsligt lock för båda öronen och jag fick en brutal öronvärk. Vi testade vitlöksomslag och andra diverse huskurer, men inget hjälpte. Jag tog värkmedicin för att överhuvudtaget kunna sova lite.
I morse skjutsade Roy oss till hvc då han for till jobbet, och där har vi varit nu 3,5 timmar. Wilton var jätteduktig trots all väntan. Vi gick till café mellan varven och åt smörgås & glass. Jag fick träffa både sjuksköterska och läkare, och det konstaterades att lunginflammationen blivit värre och att jag dessutom har dubbelsidig öroninflammation. CRP var nästan 100 nu.
Så nu fick jag antibiotika och sjukskrivning och ska försöka ta det extreeemt lugnt. Wish me luck. ?
