Igår under Wiltons rådgivningsbesök fick jag göra ett test som alla nyblivna mammor får göra eftersom det är så vanligt med förlossningsdepression. Jag tänkte direkt att ”det här resultatet kommer att va helt åt skogen”, men jag satte igång och svarade på frågorna. Då jag var klar gav jag tillbaka pappren åt hälsovårdarn, och hon sa direkt ”oj, det var höga poäng”. Om man har 13 poäng eller mer så räknas det som depression. Jag hade 18.
Jag har varit med om mycket skit i livet som lämnat djupa spår, som till slut blivit för mycket och lett till depression. Jag har länge mått dåligt, men har inte velat inse hur illa det faktiskt är. Faktum är att jag troligtvis varit deprimerad i flera år utan att jag velat inse det. Nu tycks jag dessutom ha drabbats av förlossningsdepression utöver det, vilket gjort att jag mått ännu sämre på sistone.
Det känns skönt att ha en diagnos, men nu är frågan om jag ska gå emot mina egna principer och börja äta medicin eller inte. Under perioder då jag mått riktigt dåligt så har flera personer i min närhet föreslagit att jag ska börja äta depressionsmedicin, men jag har alltid sagt starkt nej och tänkt att medicin är absolut sista utvägen. Jag har kämpat på och lyckats börja må bättre ett tag, tills det återigen kommit en ny svacka som jag kämpat mig upp ur. Men den här gången vet jag inte om jag har styrkan att ta mig ur detta själv. Största delen av mitt liv har känts som en kamp, och nu kanske det är dags att ta emot den hjälp som erbjuds. Jag är dock rädd att bli beroende av medicinen och inte kunna sluta med den sen.. Så jag är i valet & kvalet nu..
Jag ser framemot att en dag förhoppningsvis få må riktigt bra och kunna sluta älta allt som hänt tidigare. Det kan bara bli bättre!
Tusen tusen tack alla fina för er hjälp och otroliga stöd!! <3<3<3
Säger som Camilla, ta medicinen – men säg också till att du vill ha terapi! Jag har gått i FPA-stödd terapi i tre år (maxtiden) och det har verkligen varit bra. Jag fortsätter med medicinen tills vidare, hellre än att hamna i depressionen igen. Den hjälper, men inte ensam. Och det tog tid att hitta rätt sort och rätt dos. Jag var i en liknande situation som du – jag har antagligen haft en dold depression länge, men klarat av svackorna tidigare tills det inte längre gick. Det är lättare för dig att orka med tillvaron, att kunna vila och att orka glädjas över Wilton om du tar emot den hjälp som finns att få <3 och kom ihåg att vad du än väljer att göra (t.ex. medicin eller inte) så är du världens bästa mamma för Wilton, det kan ingen ändra på! Kram!
all kämpa glöd till dig!!!
Jag rekommenderar inte medicin förrän du först pratat med nån som kan sånt.. psykolog eller nån som kan hjälpa innom sånt… personligen tror jag att du tillsammans med nån som jobbar innom det området måste riva upp allt gammalt för att kunna gå vidare,en lång väg men de kommer bli bra! Men hur du än går till väga så komme de bli bra en dag!
Nya generationens anti-depressiva blir man int beroend åv som man lätt blejv me gamla generationens och tricykliska antidepressiva, så ja sku rekommender att du tar medicin så läng killen e såde liten tills du e på föter o så kan njut åv bebistidin + na form åv terapi. Ja låta min depression ga så langt så ja börja få panikångest attacker o tå föst börja ja ät di, tåo läääng men nu e ja tibax på fötrin å minskar i sakta mak dosin, ha int lidi åv he o ja skäms int he minsta över att ja ha äti medicin,bara tacksam att di ha hjälpt me såde mytchi! Så funder på e 🙂 tsemppiä!
Har en liknande story själv och jag kämpade i flera år utan att inse VAD problemet var.. fick en diagnos och vägrade medicinering (undviket alltid mediciner så långt det går). Till sist blev ångesten så svår att jag inte såg nån annan utväg. Så jag testade medicin och jag ångrar det inte en sekund! Ljusglimtarna blir fler och fler och sakta men säkert kommer framtidstron tillbaka. Helt bra blir man ju i.te med medicin men man får en ”spark i baken” att orka arbeta med sig själv och kunna bli frisk. Så det är absolut värt att testa! Du fixar nog det, låt det ta sin tid så ska du se att man kan må bra! 🙂
Jag har inte fött barn men tänkte bara ge mitt perspektiv på saken då jag har varit deprimerad i perioder sedan jag var 10 år (är 26 nu);
Jag kämpade länge emot mediciner av princip, men till sist i slutet av 2013 blev jag så dålig att jag blev inlagd, självmordsbenägen och med konstanta panikattacker. Tro mig, det är inte värt att låta depressionen gå för långt bara för att man är emot mediciner. Jag menar nu inte att det behöver gå så för alla, men har du mått dåligt i flera år kunde det säkert vara en bra idé att prova någon medicin i kombination med någon form av terapi. De flesta blir hjälpta av medicinerna, och det finns många olika sorter…sen om man börjar må bättre går det bra att trappa ner eller sluta helt om man vill (i mitt fall får jag inte sluta då jag har haft så många återfall då jag försökt sluta). Det är inget farligt att prova depressionsmedicin, och det är jättevanligt! Hoppas du börjar må bättre! 🙂
Jag fick förlossningsdepression efter båda barnen. Fick sluta amma pga medicin. Äter ännu medicin,men beroende har jag inte blivit. Tycker absolut du ska testa,vissa behöver bara medicin en liten stund.
Vanlig antidepressiv medicin blir du inte beroende av på det sättet! Visst kan du få utsättningssymptom när du slutar, men så länge man trappar ner långsamt så är det inte som när typ en knarkare slutar knarka. Jag har trappat ner på antidepressiva och det som var jobbigast var nog oron att vara utan medicinen och rädslan att bli deprimerad igen.
Medicin i kombination med psykologhjälp är ett bra alternativ för många. Det är lätt att vara anti psykofarma, men ibland måste man inse att det kanske är för det bästa. Jag äter själv en väldigt låg dos citalopram för tillfället, och för mig är det viktigt om jag ska orka ta hand om min bebis! Men jag tycker du ska tala med någon professionell om fördelar och nackdelar så du kan fatta rätt beslut.
Kram och kämpa på! ♥
och ps…det gör dig inte till en sämre förälder. En mogen förälder gör just det som du gör. Ber om hjälp, tar ansvar för sitt välmående, för sitt barn. Alla går genom svåra perioder, det viktigaste är vad man gör för att komma ut ur dem. ds.
Jag har inte lidit av förlossningsdepression, men nog av utmattningsdepression (utbrändhet) och ångesymptom.
Jag kämpade själv emot med näbbar och klor allt vad medicin hette under den värsta tiden på drygt ett och ett halvt år. När saker blivit lite bättre, men jag fortfarande led av stark ångest ibland så kom jag i kontakt med en läkare som skrev ut lugnande till mig under en ovanligt svår ångestattack jag hade. Jag orkade ingenting den dagen utan ville bara ångesten skulle ta slut. Den medicin jag fick är inte en medicin man äter regelbundet, utan bara vid undantagstillfällen, så det är inte samma sak som att äta medicin regelbundet. Jag vet det. Men den gången hjälpte det mig jättemycket! Jag har en förpackning i skåpet hemma som jag kan ta, t,ex. om det någon gång är så jobbigt att jag inte kan sova. Medicinen tar inte helt bort ångesten eller depressionen, men det hjälper en kanske att lugna sig, att orka upp på morgonen, att komma genom det värsta.Jag kan alltså helt ärligt säga att jag ångrar jag inte tog emot en regelbunden medicinering när jag erbjöds den, och istället plågade mig genom ett helvetesår då jag kanske skulle ha kunnat må bättre om jag prövat med medicinering.
Däremot tror jag INTE att medicin är den enda lösningen. Jag tror att medicin är ett KOMPLEMENT till samtalsstöd hos en professionell. Medicin kan ta bort s.a.s. toppen av den värsta ångesten, men om man är deprimerad av någon orsak. Har trauma eller obearbetade känslor är det just samtal man behöver för att förebygga depression i framtiden.
Jag gjorde en liten forskning som en del av min utbildning där jag intervjuade fyra personer med ganska långvariga psykiska problem. Ingen av dem motsatte sig medicinering, men alla sa att det kan vara en hjälp att ”komma igång” liksom.
Som i någon kommentar ovan rekommenderar jag varmt KELA-finansierad psykoterapi. Kan kännas som ett jäkla projekt att börja med (gjorde det för mig iallafall), men jag kan säga att det är ett av de bästa beslut jag fattat i hela mitt liv. Det har varit värt varje gång, och varje slant jag satt på det. Jag mår bättre, är stabilare och kan hantera stress/motgångar på ett mera konstruktivt sätt trots att jag ännu inte gått den färdigt.
Hur en upplever depressioner är oerhört individuellt,så jag har inte nödvändigtvis rätt, men ja delar bara med mig av min erfarenhet 🙂
Styrkekram, det krävs mod att våga be om hjälp! Så klappa dig själv på axeln för det.
Vanliga antidepressiva blir man inte beroende av. Det man kan bli beroende av är de mediciner som är narkotikaklassade, men dem skrivs oftast bara ut om man har stora problem med ångestattacker och liknande, och då endast vid behov. Men vanliga antidepressiva som man tar dagligen blir man inte bli beroende av. Jag skulle nog ta den hjälp som erbjuds för både min egen och familjens skull. Bebistiden vill man inte förknippa med psykisk ohälsa (det gör tyvärr jag eftersom jag inte vågade söka hjälp, och det gör ont i hjärtat varje gång jag tänker på det). Mår mamma bra, mår familjen bra och vise versa.
Ta hand om dig! <3
Hej!, blir så ledsen av det du skriver, jag blir alltid ledsen när någon mår så pass dåligt att man är i en depression.. Jag vet så väl hur det känns jag har haft depressioner i större delen av mitt liv (men jag har en bipolär sjukdom osv så det är inte så konstigt) och jag skulle inte önska det min värsta fiende… …….Nej inte ens min sambos ex! Hahah, ne skämt åsido!,
För mig fungerar inte Antideprresiva mediciner, jag har prövat Sertralin en gång förut och jag svängde som en raket i humöret eftersom jag är Bipolär, så för mig funkar det inte, men jag har sett andra i min närhet(några i familjen) äta anti-deppr. och det har funkat. Men det är förutsatt att man för det första är öppen för medicinerna, för dem flesta när man äter dom så mår man sämre någon vecka eller två i början INNAN man mår bättre, så man måste ha det i bakhuvudet, ha tålamod och envishet. Men man kan heller inte BARA äta mediciner utan man måste få prata med någon också, medicinerna hjälper bara till viss del, det är absolut ingen mirakelmedicin som vissa läkare framstår det som, utan det funkar bara som en pytteliten hjälp och kick i baken, men det är samtal och ha en bra psykolog som är nyckeln, förstår du?
Önskar dig alla lycka till verkligen och jag kommer fortsätta läsa din blogg, stor kram!
Begär en depressionsmedicin som inte är beroendeframkallande? Finns väl såna också. Det är ju inte sagt du behöver så stark sort heller, speciellt ifall du inte lider av psykoser, svåra ångestattacker eller liknande..? Och absolut i kombination med terapi, utan terapin skjuter man ofta i princip bara upp sin depression till senare..
Jag är inte heller för medicin, men det hjälper de flesta och det har hjälpt mig, har varit med om liknande. Det är mycket viktigt att må bra för att orka ta hand om barn. Därför ska du tänka om och börja ta hand om dig själv. Mår int mamm bra så mår int naade i huse bra helde. Medicinerna hjälper att börja se ljusare på tillvaron och man känner att allt börjar gå lättare. Man blir absolut inte beroende, det gäller ändå inga starka doser. Det går att sluta med dem utan större problem. Så jag rekommenderar ändå medicin till dig och en bra terapeut är lika viktigt. Det är skönt att få prata av sig.
*Stor kram!* Vill bara säga att medicin kan hjälpa bättre än man anar, i kombination med någon form av terapi. Antidepressiv medicin som sådan är enligt min erfarenhet ingen långsiktig lösning, så jag hoppas du får bra hjälp i annan form också. Särskilt om gamla minnen hänger kvar och gör så du mår dåligt. /En om inte känner dig men vet hur tung sjukdom det är frågan om…
Jag mådde så jäääävla dåligt efter att jag fick barn. Från att ha varit stark och duktig och jobbat 12 timmars dagar till att ha en liten bebis som är beroende av en dygnet runt. Men den stora vändpunkten kom när han var cirka två månader, då hade jag honom i bärselen i ladugården, babyskydd i traktorn och i vagnen när jag gjorde annat. Då äntligen blev jag sakta mig själv igen!
Hoppas du snart mår bättre.
Jag känner så igen mig. Jag har fått förlossningsdepresdion med båda barnen, och började äta mediciner och träffade en psykoterapeut och senare en psykolog. Det konstaterades att jag har varit deprimerad i många år, men aldrig riktigt vetat om det. Jag kan rekommendeta medicinerna, vad jag har hört så är det en myt att man blir beroende. Jag har varit utan mediciner nu i några månader, och de har hjälpt mig enormt! Annars hade jag nog mått väldigt dåligt ännu. Hoppas ddt ordnar upp sig för dig! Kram!
Kanske de sku va bra att få medicin så att du får njut mer av bebistiden medan han ännu e liten. Jag vet många som har äti anti-depressiva och bra har kuna slut sen, så ja tror hede me medicin låter mer dramatiskt än va he verkligen e. Men man ska ju gör he man tycker känns bäst! Hoppas du får böri må bättre iallafall. He e inge kul att bara känn sig nere när man sku vila njut av sin bebis! Kram.
Medicin kan vara bra för att komma på fötter igen. Men absolut viktigast enligt mig är terapi. Se till att hitta en bra terapeut, och begär gärna att få Kela-understödd psykoterapi. Det kan man få i upptill tre År, men då krävs det ett läkarintyg. Jag har själv utnyttjat detta p.g.a. diverse funderingar, och jag kan verkligen rekommendera det åt alla! Man lär sig mycket om sig själv, och kan ändra tankebanor. Viktigt är dock att hitta en terapeut man klickar med..
Du ska såklart göra det som du känner är bäst för dig, men jag ville bara berätta vad som fungerat för mig som ett tips. Tycker inte att det görs särskilt mycket reklam för Kelas understöd..
Så jobbigt, styrkekramar!
Själv skulle jag heller inte ta medicin om det inte var absolut sista utvägen, kanske du kan få mera information och prata mer ordentligt och ingående med någon om alla risker o.s.v?
Vad jag fått erfara så kan det bli väldigt jobbigt även med medicin, värre och ibland svårt att ta sig ur, men det varierar ju säkert.