Nu ska jag erkänna en sak. Jag är skitdålig på att ta emot hjälp. Speciellt då det gäller Wilton.
Jag tar gärna hit t.ex. en lillasyster som får leka med honom medan jag städar, men att lämna bort honom några timmar hem till nån annan är skitsvårt för mig. Ibland får jag grym ångest då det kommer på tal att jag borde lämna bort honom åt nån ett par timmar så att jag kan jobba/vila/gå nåt ärende.
Jag har inte lyckats komma fram till varför jag känner sådär. Är jag omedvetet så kontrollfreak att jag flippar ur om jag inte vet exakt vad som försiggår? Är jag överbeskyddande eller bara otroligt rädd att nåt ska hända?
Vissa dagar känner jag bara att jag måååste få lite egentid innan jag bränner nerverna, och så ringer nån och frågar om de får hämta Wilton. Då märker jag hur jag börjar svettas och blir irriterad, för jag vet att jag borde säga ja, men istället blir det ”njää han är så trött & gnällig idag, så han mår bäst om han får va hemma..”.
Det handlar inte om att jag inte litar på folk, för jag vet att mina närmsta har full koll på Wilton då de har hand om honom, men det är nåt inom mig som skriker ”neeeeeeeej!!” så fort jag ska skiljas från honom, även om det bara handlar om en timme.
Jag får ofta höra att jag måste tänka på mitt eget bästa och ta chansen att vila då nån erbjuder att hjälpa till, men faktum är att jag är ofta mer stressad då Wilton är borta än då han är hemma. Jag försöker vila men ligger bara och tänker ”Är han jobbig nu? Orkar dom med honom? Saknar han mig? Har han druckit tillräckligt? Undrar han var jag är? Känner han sig sviken? Vill han hem?”… Jag skickar massa meddelanden och frågar hur det går och får oftast inte gjort nåt vettigt så länge han är borta.
Det skulle va så skönt att kunna lämna honom ifrån mig oftare och verkligen ta tillvara på egentiden och passa på att vila, jobba, fixa undan hushållssysslor som knappt hinns med då han är hemma, men jag är inte heller villig att ”ta tjuren vid hornen” och börja lämna bort honom varannan dag åt mommo, fammo m.fl. bara för att få vila.
Gaah, vilket dilemma alltså..
Nån som känner igen sig?
Hej, tänkte bara påminna att vara försiktig med att publicera så många bilder på din bebis. 1. Ditt barn är en människa som inte har gett samtycke till att hela världen kan se henne/honom och det kan ha konsekvenser när de blir vuxna. 2. Det finns människor som stjäl dina bilder och säljer dem. 3. Pedofiler.
Jo, jag är lite liknande. speciellt svårt att lämna barnen för att göra nåt för mig själv är jag usel på. annorlunda är dte då det gäller jobb, möten mm.
Jag känner inte så längre, men har nog gjort det då barnen varit mindre. Lyssna på din magkänsla. Kanske du inte bara är redo att lämna bort honom ännu?! Det blir kanske lättare när han är ännu lite större. Som det har blivit för mej.
Jag läste en lista på fb häromdan, 10 saker som gör en lyckligare. Där fanns med att kunna släppa kontrollen… Jag känner igen mig – just detta bidrog till min utbrändhet. Jag tycker att det är positivt att du är medveten om det, men absolut en sak som lönar att träna sig i… Kanske barnvakten först bara kommer för en halvtimme? Kanske de bara går ut på gården först? Sedan kan man stegvis förlänga tiden… lycka till!
Häng med och träna nån dag vettja! Man hinner int tänka på så mycket annat under ett kul träningspass, speciellt om man har nån att prata med på samma gång 😀
Jo jag känner igen mig! Lämnar int änns dom till sambon själv om jag verkligen inte måste 😀 ibland får mormor och morfar sköta men är nog bara till dom vi har lämnat dom nån timme. skulle faktiskt börja bli bättre på att ta lite egentid men men.. det har jag sagt länge och kommer nog väl bara drömma om det några år till 🙂