Det känns som att huset har blivit invaderat av ett gäng hormonstinna tonåringar på sistone. Frassarna gnäller konstant, gubben slarvar & spelar töntiga dataspel, och ungen trotsar värre än nånsin. Pust. Mitt humör blir nerkört i botten då det känns som att alla jobbar emot mig, och orken är långt på minus.
Jag försöker trots allt berätta för alla hur mycket jag älskar dom och inbillar mig att dom blir mer samarbetsvilliga då. Jag ser sååååå framemot vår resa nu så att vi får komma bort från vardagen lite. Det behöver vi nog mer än nånsin just nu.