Saragunmarie – Singelmorsa med Adhd.

Ju större nån blir, desto mer skit får de ta. Ju bättre det går för nån, desto mer rätt anser sig folk ha att hacka ner på en.

Jag har alltid haft haters. Massor. Även långt innan jag gav mig in i sociala medier-världen och blev offentlig. Det är nog för att jag vågar stå på mig och alltid försvarar andra. Jag hamnar alltid i mitten av bråken kan man säga, för att jag vägrar stå och se på då nån får ta emot skitlass efter skitlass utan att förtjäna det. Allting har alltid på nåt konstigt vis varit mitt fel, kanske för att det var jag som hördes då jag protesterade då ”Kalle” tyst trakasserade ”Lena”. Så då blev det automatiskt jag som var boven.

Ni kan ju tänka er att mängden haters eskalerade då jag gav mig in i den här världen och började blogga. Här skriver jag offentligt ut mina åsikter och ger alla möjligheten att ta del av dom. Vissa kan inte bara läsa och snällt konstatera att dom inte håller med, utan då ska det SKRIKAS ut att jag är dum i huvudet och har fel fel fel. Anonymt såklart.

Skillnaden mellan att ha haters IRL och på Internet är att det är mycket lättare att va anonym på Internet. Jag har fått min identitet kapad, det har gjorts Facebook-konton i mitt namn, det har spridits massa skit om mig och det har mobbats och hånats.

Vet ni vad det sorgliga i hela den här karusellen är? Jo, att det är dom vuxna som är värst. Dom VUXNA. Vilka jävla idioter (ursäka ordvalet, men jag kan tyvärr inte uttrycka mig mildare) jag har råkat ut för alltså. Det är trebarnsmorsor, butiksbiträden, kosmetologer, m.m, m.m. (Jo, jag lyckas alltid ta reda på vem ni är. På ett eller annat vis. Så även fast ni är anonyma då ni skriver en elak kommentar så är ni inte anonyma länge till.) Jag undrar om folk skulle vilja gå och fixa naglarna till en salong full med mobbare eller handla på en butik där kassabiträdet lever för att förstöra för andra. Om folk bara visste alltså..

Jag har själv varit elak, uttryckt mig fult och gjort saker jag ångrar djupt. Men vet ni? Jag har sagt förlåt. Flera år efteråt satte jag mig ner och meddelade alla som jag kunde komma på att jag varit elak åt. Jag skämdes så otroligt, men det kändes såå mycket bättre efteråt.

Folk var fruktansvärt elaka åt mig i högstadiet, men jag kan på nåt vis förlåta dom ändå. I högstadiet är man ännu bara barn (även fast man trodde att man var så stor & cool), men att SOM VUXEN ge sig på nån är oförlåtligt. Att ständigt pika, håna, skratta, göra narr, osv. kallas MOBBNING, även fastän man inte tycker att de enskilda gångerna är så farligt. Folk tar livet av sig dagligen pga. mobbning, så det är nog skäl att sluta nu om du håller på med sånt. Och säg förlåt! Det är det minsta du kan göra.

Det här inlägget skulle egentligen handla om det jag skrev i början, och jag kom in på lite andra banor nu, men det här med mobbning är nåt som aldrig kan tas upp tillräckligt mycket.

Tillbaka till det jag skrev om i början..

Ju större man blir desto mer skit får man ta. Det är mer en regel än ett undantag. MEN, det betyder inte att det är OKEJ! Folk har sina åsikter, och det får man ha, men man måste kunna dra gränsen mellan åsikt och påhopp.

Och ju bättre det går för en, desto mer bittra blir folk runtomkring en.. Jag skrev om att jag dubblat min lön sen förra månaden, och det var förstås oacceptabelt. Jag ska inte få va stolt över mina prestationer och jag ska absolut inte tro att jag gjort nånting bra.

Jag jobbar med ett miljardföretag (= inga risker) i ryggen som dessutom har ett enormt stort hjärta, och just idag är jag stoltare än nånsin att jobba med just Forever Living.  

-Så ska jag inte få visa det då? Att jag är glad & stolt och verkligen innerligt TACKSAM över det här jobbet? Men DET BLÅSER PÅ TOPPEN, och det finns alltid dom som ska försöka dra ner en till deras nivå.