Att leva med kronisk trötthet är en daglig, ofta osynlig, kamp. Att vakna om morgnarna och känna att jag bara vill skita i allt och ligga kvar i sängen hela dan. Att det helt enkelt känns för tungt att släpa mig upp. Men jag går ändå upp, för Wiltons skull, byter blöja, fixar frukost och borstar tänder. Varje liten grej känns extremt tung, och bara tanken på dagens planer orsakar ångest. ”Hur ska jag orka? Jag vill inte. Jag tänker avboka allt.” Ofta går jag ändå på det jag bokat in, och efteråt känns det ju bra. Men det är alltid ångest innan eftersom jag inte vet hur jag ska orka. Många dagar orkar jag varken prata eller lyssna. Men jag gör det ändå, även fast det ofta blir flummigt och hälften av det som sagts av nån annan glöms bort. Jag tappar orden, glömmer bort vad jag ska säga, blir irriterad för att jag inte orkar tänka mig fram till vad det var jag hade tänkt säga. Så jag skiter i det, och bara lyssnar istället. Försöker koncentrera mig, tankarna vandrar iväg, jag börjar gäspa, anstränger mig för att lyssna..
Det allra jobbigaste med den här sjukdomen är att jag orkar med max 5% av allt jag vill göra. Jag spinner hela tiden på nya idéer, och även fast majoriteten av dom är såna som de flesta skulle skratta åt så vill den spontana och idérika delen av mig göra det. Jag vill massor. Men det allra mesta förblir just bara idéer. Jag påbörjar ofta nåt projekt som aldrig blir klart, bara för att jag tappar orken & motivationen på vägen. Och varje gång blir jag arg på mig själv för att jag inte lyckades slutföra det där heller.
Jag är ständigt trött & energilös, har svårt för att känna äkta genomträngande glädje, orkar inte uttrycka mig fullt ut, blir arg & ledsen på en promillesekund, tappar motivationen otroligt fort, har svårt för att fokusera och koncentrera mig, låter allting påverka mig extremt mycket, osv osv.
Ibland är jag så trött på livet. Då allt krisar, då det känns som att alla är emot en, orken är på noll och humöret i botten. Då det känns som att jag kämpat tillräckligt mycket här i livet redan och bara önskar mig en lite lättare vardag. Men så slås jag av tacksamheten över allt jag faktiskt har. Familj, vänner, kollegor. Alla underbara människor som bryr sig och finns där. Som överglänser allt det negativa.
JAG ÖNSKAR MIG DOCK LITE MER FÖRSTÅELSE. Att folk inte suckar då jag förklarar att jag verkligen inte orkar just nu, för jag ställer nog minsann upp för folk oavsett om jag orkar eller inte! Och att inte folk ringer åt Roy och undrar ”Vad har Sara för livskris nu då?” då jag postat ett inlägg om t.ex. depression, utmattning osv. Sånt sårar mig extremt mycket, och det är SÅ onödigt. Jag skriver om vad jag vill, och passar det inte er så är det bara att sluta läsa. Självklart kan inte alla gilla det jag skriver, ni är trots allt flera tusen personer som läser mina inlägg.
Vi avslutar med nåt positivt: Jag har faktiskt fått lite hjälp i vardagen. Nåt som gör att dom tidiga (eller sena) morgnarna inte känns som döden längre, och som gör att jag inte behöver powernapa 3 gånger per dag för att överhuvudtaget orka hålla ögonen öppna. Som ger mig den där extra kicken som behövs för att jag ska ta mig genom dagarna och orka ta hand om Wilton & katterna, jobba och sköta hushållet utan att känna mig helt död till kvällarna. Jag har börjat tänka mer på vad jag äter, och så dricker jag Aloe Vera dagligen ihop med Therm som ger mig energi och tar udden av utmattningen. Jag byter även ut vissa måltider mot smoothies med världens godaste proteinpulver för att undvika den där matkoman som jag annars lätt får och som alltid gör mig extra slö. Dom här produkterna har räddat mig så många dagar. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta nåt som faktiskt kunde hjälpa mig så pass mycket.
Jag är fortfarande trött, utmattad, lättirriterad, ofokuserad osv, men den värsta udden av allt är borta, och det betyder så fruktansvärt mycket!
Att veta att den energi jag hade för 10 år sen aldrig kommer tillbaka är en stor sorg. Men jag försöker leva med det och göra det bästa av situationen.
<3
JohannaS – <3<3