Jag har kraschat. Igen. Och jag är så himla himla ledsen.
Jag blev varnad av både min läkare & psykoterapeut att jag riskerar att bli utbränd eftersom jag kastade mig in i arbetslivet så hastigt och rev igång med tre 47-timmars veckor direkt.. Jag var ju egentligen sjukskriven till augusti, men eftersom jag inte orkade bråka med Fpa om sjukdagpenningen längre så började jag jobba och blev så ivrig så jag tog på mig alla skiften.
Jag var medveten om riskerna men vad hade jag för val egentligen? Fpa vägrade ju hjälpa mig, och det är nog omöjligt för nån annan att förstå hur otroligt frustrerande det är att va arbetsoförmögen då man sitter på massa kreativitet, vilja & driv.. Så jag trotsade alla odds, och nu straffas jag för det.
Foten (som varit förlamad) gav upp redan efter två nätter. Jag hade hemska smärtor, kramper och ofrivilliga spänningar, så jag levde på värkmedicin de första veckorna. Jag tog mig dock genom höghus efter höghus, trappa för trappa, natt efter natt på nåt konstigt vis.
Då foten började bli van så kom utmattningen ifatt mig och det började bli en ren plåga att ta mig genom mina skiften. Vissa nätter satt jag och grät i bilen utanför de jobbigaste höghusen för att jag inte visste hur jag skulle orka ta mig ända upp.
Det var så skönt att äntligen få känna mig som en del av samhället igen, och framförallt att få förtjäna mina egna pengar, men varken kroppen eller huvudet var redo för det än.
I början av denhär veckan sov jag 36 timmar i streck (måndagkväll till onsdag morgon) med enbart ett par kiss- och matpauser. Sen sov jag en 15-timmars natt några nätter senare. Jag är helt slut och sörjer allt jag missar i mitt liv pga alla dessa sjukdomar.
..Så nu fortsätter jag bråka med Fpa för att försöka få ut några ynka slantar för att hålla mig över ytan.
Tänker också det hade gått bättre om du utgått mer från dina begränsningar. Att gå från noll till hundra är knappast så smart fast jag förstår din iver över att få jobba och tjäna en slant. Men en-två nätter/vecka hade kanske varit en bättre förutsättning att starta från, för att känna på hur kroppen reagerar på omställningen. Hoppas du återhämtar dig och vågar ta nya tag, men kanske i ett lite lugnare tempo nästa gång. Lycka till!
♡
Johanna – ❤
håller med vad caroline säger. Att vara arbetsoförmögen innebär ju att man,inte kan jobba, inte med något jobb. Men att jobba nattskift på vad jag gissar är hemvården är ju nog.inte det bästa för en person som lider av våde fysisk och psykisk skada. Börja istället med något lättare, deltid så du inte behöver sova 52timmar inom några dagar
Algot – just nu kan jag inte jobba med nåt överhuvudtaget. Jag jobbade som tidningsutdelare, mestadels i höghus.
Tycker du får lite negativ kritik här. Mycket dutigt av dej att försöka jobba! Problemet var väl kanske att du är för ivrig o tog på med lite för mycket. En natt i veckan kanske skulle ha varit en bra start o sen utöka vartefter. Men hur lätt hittar man ett sånt jobb…men ge inte upp! Ta inte heller på med för stora uppdrag! Sakta mak är det som gäller.
Linda – tack! ❤
Att jobba natt har för- och nackdelar. Skönt om man inte vill träffa så mycket människor men tungt för kroppen. Synd att utmattningen kom tillbaka. Hoppas situationen reder upp sig och fortsätt med att lära känna dig själv och jobba med dig själv med din terapeut. Kram!❤
Patricia – tack! ❤
Att jobba natt är jobbigt även för en frisk människa. Hoppas du repar dig!
Anonym – jo, nattjobb passar absolut inte åt alla, men jag känner flera som allra helst jobbar enbart natt eftersom det passar dom bäst.
Om det är så besvärligt med ekonomin och fpa så förstår jag inte riktigt varför du ens funderar på en bröstoperation som du skrivit om tidigare.
E – bröstoperationen har jag planerat i nästan 15 år, så den har jag sparat ihop till för längesen.
Men jag tänker bara för att du inte klarade nattskift me en massa spring i höghus e du vell int arbetsoförmögen? De tycker jo vem som helst sku vara tungr! Fö de fösta nattskift, e int alls nå man vill ha när man har barn! Å speciellt int om man e utmattad??! Å ti spring upp och ner i höghus..näääe vem har lust me de. Så ta ett vanligt dagsjobb i en affär t.ex vore jo nått för dig, du kan jo int börja me de tyngsta jobben å sen bara ”nä ja e arbetsoförmögen”. Kämpa kämpa, hejar på dig!
Caroline – det allra tyngsta för mig just nu är att tvingas va social, så det är väldigt många jobb som faller bort pga det. Och det var inte själva nattskiftet som inte fungerade, för jag trivs med att jobba natt faktiskt. Vi fick också fixat det med dagis så bra, så det var inte heller nåt problem. Men jo, själva springandet i höghusen var skittungt. Dock skulle jag nog ha klarat det om inte foten skulle ha gett upp och om inte utmattningen skulle ha hunnit ikapp mig igen.