Så har det återigen hunnit bli 9 juni. Det är varje år en dag med blandade känslor. Det var nämligen den 9 juni 2008 som jag fick min stroke – en blodpropp på motorikområdet i hjärnan som gjorde mig förlamad från huvudet ner till tårna i vänster sida av kroppen. Det är även sen den dagen som jag lidit av kronisk trötthet.
Idag är jag lite extra tacksam över att det slutade så pass bra – trots himla oproffsigt, nonchalant & aggressivt bemötande av läkaren på Malmska. Det hade kunnat sluta riktigt illa eftersom han tabbade sig rejält. Det är nog främst tack vare neurologen i Vasa som jag sitter här idag. Tack vare hans temperament som fick saker att hända och tack vare att han tog det på allvar och såg MIG.
Jag är tacksam över att jag lever, över att Roy stannade kvar hos mig, över allt stöd jag fått av nära & kära, över att jag kan leva ett normalt liv (trots vissa begränsningar), och framför allt är jag tacksam över att jag fått genomgå en graviditet utan desto större problem, som gav mig världens finaste son. ❤ Jag tar inget för givet!
Har rätt länge följt din blogg – din historia berör verkligen, du är en kämpe!
Har själv vårdat strokepatienter på jobbet, så jag vet verkligen vilken otrolig resa det är. Du är så tuff!
Rebecca – Åh tack snälla för din fina kommentar! <3<3
<3<3
Mari – Bästa syster <3
<3
Linda – Tack för att du finns! <3