Hör ni till dom som tänker ”där kommer vi aldrig hamna” då ni ser ett barn som slänger sig på golvet i butiken och gallskriker medan de svettiga föräldrarna försöker lugna barnet och nervöst kollar runt sig?
Jag hörde till dom som tänkte så. Men nu är vi där.
Ni ser ju. Där ligger han och är förbannad så in i norden. Den lilla lilla människan som bär på så stora känslor. Som springer iväg och slänger sig på golvet då jag förklarat åt honom att det inte är okej att plocka lösgodis i munnen rakt ur lådan, och inte heller att dra ner alla Kinderägg ur hyllan och slänga dom runt sig.
Det är sannerligen inte lätt att va två år. Och man ska aldrig säga aldrig.
He va myki man veta om barnuppfostran innan man själv fick barn? ja trodd int heller att mina ungar sku kuna bli så omöjlig att jag int klarar av att hanter dom men likväl kom e en dag då jag fick kämp mig genom Prisma me gråten i halsen då ungen rulla på golve å gallskrek i 45 minuter och jag kuna gör nada åt saken. Man får bara lev me e ?
Been there, done that! ??? Här har vi också en mycket bestämd 2-åring som ljudligt protesterar när saker och ting inte går som hon vill. Senast igår slängde hon sig på golvet när vi var ute och äta och hon inte ville äta mer, komma på pottan eller få blöjan bytt, sen på vessan började hon rota i roskis och härja på… Likadant då vi var på resa nyligen och hon absolut inte ville lämna lekhörnan för att komma på pottan eller och äta, då gör hon sig hal som en ål då man inte ska kunna lyfta upp henne och protesterar villt. SUCK. Nästan så man saknar den lilla medgörliga babyn hon en gång var! ?